Stad ovan molnen
Jag har hört om en stad ovan molnen,
ovan jordiska, dimhöljda länder,
jag har hört om de solljusa stränder
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag högt måste sjunga!
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.
Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud
Jag har hört om den snövita dräkten
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag fröjdas i anden!
Jag kan höra den himmelska sången
och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.
Den fjärde mars 2008 försvann farmor. Klockan måste varit strax efter fem på eftermiddagen och tänk att hon valde att berätta det för Fredrik av alla. Han som inte ens har träffat henne. I halvåtta-tiden ringde pappa till mig och berättade att nu var farmor borta. Hon hade förmodligen fått en hjärtinfarkt på hemmet för Alsheimer-sjuka där hon bodde sedan många år tillbaka. Hon hade dött för någon timme sedan. Efter att vi avslutat samtalet så ringde jag hem till Fredrik för att berätta det, och det första han säger är: "Vad läskigt! Jag var inne hos din mormor strax efter fem i eftermiddags. Jag jobbade ju till fem idag och sen blev jag inbjuden till din mormor på mat. När jag satt där kom jag helt plötsligt att tänka på din farmor, som jag inte ens har träffat. Jag tänkte att nu var det nog väldigt längesen Kjell (min pappa) var och hälsade på sin mor. Undrar varför? Få se... tar jag fel? Hon lever väl ännu? Eller har hon gått bort?"
Spooky! Måste jag hålla med om. Men jag börjar tro att såna hälsningar är mer vanligt än vad man tror. Det är nog bara det att kanske inte så många tänker på det. Jag fick ju en liknande hälsning av Folke när han dog. Det var roligt att höra att någon annan har en liknande upplevelse. Särskilt som det var Fredrik. Han som inte direkt tror på såna här saker.
Min farmor, Britt Geidnert Ahlström. Det var en härlig gumma. Ja en gumma var hon. Det kanske är därför jag vill bli gumma och inte tant när jag blir stor. Tanter kan vara vassa och elaka, men gummor är bara runda och goa och har mycket humor. Dom går på kafferep och får äta hur mycket kakor dom vill. Dom e liksom vackra i sin rundhet. Dom är mycket noga med att allt ska vara rent och prydligt, inte minst dom själva, men kärleken till maten och godsakerna i livet förnekar de inte.
Allt stämmer klockrent in på farmor. Hon måste ha varit en gumma av hög rang. Jag tror att det kan finnas olika sorters gummor. Gummor på landet liknar i mångt och mycket små häxor också. De har en massa fuffens för sig och kan bota det mesta med sina underliga mediciner. Sen finns det stadsgummor. En stadsgumma håller inte på med såna pyssligheter så mycket. De pärlbroderar, går i högklackat, åker in till stan och hälsar på sina väninnor och systrar. De är liksom lite mer moderna helt enkelt. Farmor var en stadsgumma. Själv kommer jag nog med stor sannorlikhet att bli en lantgumma.
Farmor var kanske någon centimeter längre än jag. Hon sade själv jämt att hon var päronformad. Det var hon. Men ingen kunde passa så bra i det som hon gjorde. Hon hade alltid välpermanentat silvergrått hår. Sedan kom de små axlarna för att sedan fyllas ut av de breda höfterna. Hon hade inte direkt mage, så det kan väl kanske inte kallas päronform ändå, för ett päron är ju ändå runt och bulligt mitt på. Nä... om jag skulle likna hennes form vid ett stort A istället. Liksom platt om man såg henne från sidan.... Nåja jämngrov då... men framifrån eller bakifrån sett var hon A-formad.
Jag har aldrig sett farmor i ett par byxor. Jag tror inte ens att hon ägde några. Plisserade kjolar var hennes melodi. Upptill bar hon en vacker blus med en värmande kofta över. Under kjolen fanns de lite tjockare strumpbyxorna och sedan de tillhörande högklackade skorna. Till och med hennes tofflor hade lite klack. Farmor gick aldrig utan skor inomhus. Dagtid hade hon högklackat och morgon och kväll hade hon sina "tofflor" med klack. Därför vet jag inte riktigt hur lång farmor var. Hon kanske var kortare än mig ändå...
Farmor hade en mycket positiv inställning till livet och jag minns bara att jag sett henne glad. Hon hade dessutom en humor som var fantastisk och kunde alltid le åt sig själv. Till och med när hon flyttat till det vårdhem som hon spenderade sina sista år på så hade hon sitt glada humör och sin humor kvar. I början när hon var där och jag var dit och hälsade på så skrattade hon glatt och sade att det var ju en himmelens tur att personalen var klar i knoppen för annars skulle då hon aldrig hitta hem till sitt rum igen. Ja, så var hon. Min farmor. Det är så jag kommer att minnas henne.
Tyvärr tog sjukdomen bort mycket av min farmor för länge sen. Men på något vis så kommer jag inte att komma ihåg farmor som hon var när hon bodde på vårdhemmet. Min farmor bodde i Långtibble när jag var liten och åkte till henne en vecka varje sommar. Sedan bodde hon med sin älskade Sven som vi höll så mycket av också, tillsammans inne i Vänge i radhuset. DET är farmor. Farmor gjorde jättegod mat. Det är bara någon helg sedan som mamma överraskade oss med att ha lagat ett recept som kom från farmor med kyckling och chips i. Som vi har letat efter detta recept och nu helt plötsligt dök det upp hemma hos Elisabeth och hon gav genast det till mamma som efterlyst receptet ända sedan farmor var frisk. Det är också lite märkligt... Just nu kom det fram.
När man var och hälsade på hos farmor så var allt så enkelt. Vi barn fick bestämma vad vi ville göra och farmor ordnade det hela. För min del stod alltid en shoppingdag i stan med på programmet och ett bad i Gottsunda. Även om inte farmor själv följde med på aktiviteterna så hjälpte hon till och ordnade så att jag fick komma iväg.
Det finns bara bra saker att komma ihåg av farmor. Det känns skönt att ha alla dessa minnen kvar nu, när stadsgumman till slut beslutat sig att vandra vidare till nästa stad för att besöka sina nära och kära. Till staden ovan molnen "utan tårar, utan sorg, utan nöd, utan strider,och där ingen av sjukdom mer lider och en gång, tänk en gång är jag där!" Ja farmor! Tänk nu är du där! Äntligen. Din väg har varit lång att vandra. Men det finns dom som väntar på dig och som tar hand om dig när din resa slutligen är slut. Jag känner mig säker på att du har det bra nu. Mycket bättre än du känt dig på din långa resa, och jag önskar dig lycka till i den nya staden.
Med all min kärlek.
Din Jessica
