Ogräsland nya flugan?
Idag när jag var ute på promenad med Norma genom vår vackra by kom jag på det!
Hur jag ska göra med nya trädgården. Alltså, varför ska man hålla på att kämpa med blommor som inte vill sig här i den höga nord och lika mycket kämpa med såna som verkligen vill sig??? Jag snackar om att jag vill ha en trädgård som är lättskött. Kan det bli mer lättskött än att redan från början plantera ogräs som sedan får sprida ut sig och fylla hela rabatterna. Det finns många fina så kallade ogräsblommor som är hur fina som helst. Man borde kunna planera lite och sätta lite olika ogräs ungefär så som man planerar med vanliga blommor.
Tänk om jag skulle lyckas. Undrar om jag inte har byggt mig en kassako i en visningsträdgård i såfall?
Tung måndag
Idag kändes det alldeles extra tungt med måndag. Helgen har egentligen innehållit många sköna, roliga, trevliga och goda stunder. Men allt det överskuggas av att för många i min direkta närhet just nu inte har det så bra. Men jag tydligen inte ensam om att det känns extra deppigt idag:
I dag är deppigaste dagen på hela året Matematiskt bevisat I dag är det fler än du som deppar.
Det där är en rubrik från www.expressen.se idag.....
Vad är det då som trycker?
Jadu... eftersom jag själv inte äger problemen utan de ägs av mina nära och kära vänner så tänker jag inte gå in på det här och lämna ut någon men om man blandar ihop allt så blir det giftig grön röra med ingredienser som fysiska och psykiska sjukdomar, utarbetning, bränder, barnkrångel, karlproblem och tappad tro på livet. Det är sannerligen inga lätta grejer mina vänner håller på att arbeta med just nu. Och självklart blir man berörd. Mina tankar går till er nu, som behöver det och jag finns här!
Suck... här går jag i 36:e veckan av min graviditet som varit väldigt smärtfri hittills. Jag har en fin och snäll man, ett stort hus och en familj som mår bra. Allt skulle vara så perfekt just nu om inte....
Ska bara jobba en vecka till efter denna. Det ska bli skönt. Känner att jag linte längre tillför så värst mycket till jobbet. Det är nog en naturlig del i det hela. Jag håller bara på med överlämning och förbereder mig inför vårt nya liv i vår nya lilla familj, med vår nya lilla familjemedlem.
Och jag är såå tacksam för att jag har så fantastiska tjejer som jobbar under mig på jobbet. De gör en hjälteinsats nu när jag ska försvinna och andra utanförliggande händelser har påverkat vår situation på jobbet. Jag älskar er! Och jag kommer att se till att de vet det uppåt i organistaionen - var så säker!
Det är speciellt tre goa vänner som jag sänder alla tankar och energi till just nu, för att ni behöver det bäst!
Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen Drömmarna vi har känns som bleka höstar Där har sommaren redan regnat bort Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar Svaren är en viskning i en värld långt bort Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen Att vilja men inte känna är nog så svårt Att se men inte höra Du vände dig bort Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen
Slapparhelg i Sälen
Hit ska jag åka idag: Sälfjällstorget.
Har en slapparhelg i Sälen. Maken har varit här och hälsat på, men nu är det bara jag hela helgen. Jag skulle kunna tycka att det är långtråkigt och längta hem, men eftersom det är min sista helg i Sälen på mycket länge nu, så tänker jag bara njuta.
Jag ska besöka så många shoppar jag kan:
(Bilder lånade från www.salfjallstorget.se)
Vi hörs senare - förmodligen lite fattigare men med fina grejor i min ägo.... fniss!
Experium
Nu har jag också varit där!
Visst tusan var det stort och häftigt på alla sätt och vis! Och högteknologiskt. Det är band och kort som gäller. Ingen ska behöva hålla på med lösa pengar. I restaurangerna får alla ett "kreditkort" laddat med 1000:- när man går in i food-courten, sedan lägger man det på en avläsare i det kök man väljer att handla från. Sedan betalar man allt i en klump när man går ut.
Likaså finns ett stort antal spelautomater. Även här skaffar man en kort. Men här laddar man, vad jag förstår, ändå kortet i förväg. Det är nog tur. Annars är det lätt att det drar iväg slantar.
Även i badlandet finns ett liknande system. Där får man ett armband med kredit på så man kan handla i café och övriga saker på kreidt och sedan betalar man när man går ut....
Känns lite risky det där tycker jag.... Många kommer nog att handla för mer än vad de har kontroll över...
Jag må vara ett nego, men det känns osäkert. Visst är det praktiskt att slippa ha med pengar in i badlandet, men jag är kanske lite traditionell på den punkten...
En sak som verkligen verkade vara bra med armbanden i badlandet var den säkerhet dom hade byggt in i det. Det ska tydligen kunna mäta vattentryck och djup hela tiden på barnen och om något verkar vara fel så går ett larm direkt till badvakterna. DET var ett stort framsteg tycker jag!
Restaurangdelen så... Här fick vi en fin visning av vår fd kollega som nu jobbar som restaurangchef där. Tusen tack för den M!
Här fanns många olika kök. Bara att välja. Vi valde sushi (no shit Sherlock). Jag ÄLSKAR suchi. Priserna var absolut humana och kostade inte mer än en sushi i Stockholm vill jag påstå.
Sedan visade hon oss 3D-bion. Såg ut som en vanlig bio med röd inredning. Säkert är den jättehäftig när de drar igång en film i 3D. Men när vi tittade på den såg den..... vanlig ut...
74 days
Ibland tycker jag att mycket är överdrivet med det här med att vänta barn. Sunt förnuft räcker otroligt långt tycker jag. Man håller sig lugn - men inte som en porslinsdocka. Man rör sig i den takt det känns bra och det är inte farligt att pusha sig själv lite. Man får inte känna efter för mycket, men heller inte för lite.
Man kan äta allt men inte varje dag. Ja men lite så har varit min filosofi och den verkar ju på alla tester ha funkat bra. I allafall för mig.
Sen var vi på föräldragrupp. Det kom bara två mammor förutom jag. Ingen pappa mer än Fredrik. De andra två mammorna var omföderskor så det var bara jag som var förstföderska. Idag pratade vi om vad som händer efter förlossningen. Vilka undersökningar som görs och vad som händer om något inte är riktigt som det ska.
Vi pratade också om hur jobbigt det kan vara de första dagarna hemma och hur jobbigt det kan vara om alla vill komma och hälsa på första veckan.
Vi pratade också om hur hundar kan reagera när man kommer hem med en bebis och om amningspsykos. Dessa två ting är de som skrämmer mig mest av allt. Allt annat kan jag tänka mig att stå ut med, men dessa två ting känns så fullständingt okontrollerbara och därför är de så skrämmande.
Efter detta åkte vi och handlade ingredienser för årets julgodis, så nu ska här pysslas!
Ha det gott!
Som om min själ har gått ifrån mej...
Det är LÄNGESEN jag var hemma nu. Jag längtar hem. Verkligen.
När jag gick hem från jobbet i kväll, ca en och en halv timme senare än jag tänkt så kände jag mig bara så himla matt. Likgiltig. Melankolisk liksom. Kan inte säga att jag var direkt ledsen.... Kanske lite sorgsen på något vis. Försökte känna efter vad som var fel egentligen, men kom inte på nåt som jag kunde sätta fingret på.
Visst finns det saker jag skulle ha anledning att vara lite ledsen och orolig för, men ändå inte. Det är absolut inga stora saker och det har ju inte med mitt hem eller min hjärtans kära bättre hälft att göra utan det är andra saker som kanske är något sorgliga. Som berör dom som berör mig liksom.... Suck.... ja....
Ja, jag vet inte. Jag klädde som vanligt på mig hela mitt arbetsställ i täckkläder och stora raggsockor och fodrade stövlar innan jag tassade ut i den stjärnklara, kalla vinterkvällen i Sälen. Walkmanmobilen spelade ironiskt nog lugna, sorgliga sånger från Alan Jackson och Eldkvarn för jag hade ändock valt slumpvis uppspelning. Kanske bättrade det på min känsla av melankoli medan jag strövade hemåt i den mörka kvällen.... Det var så himla stilla ute och så vackert. Ankomstkväll på fjället och för en gångs skull så hade inte en enda marschall blåst ut i hela backen upp till receptionen. Ruskigt vackert var det med de små eldarna som ett pärlhalsband. Kom att tänka på någon som sade för en stund sen att när man börjar titta på naturen och tycka att den är vacker och kommentera det så börjar man bli gammal.... Är det kanske det som gör att det känns sorgligt? Nej det tror jag inte skapar den tomhet som kändes i kväll.
Kanske är det ändå bara för att jag längtar hem så mycket just i kväll. Det kan vara lite svårt ibland att jobba så långt hemifrån. Visst är det lika för alla. Och visst är det många här som är hem mycket mer sällan än jag. Och som är mycket yngre än jag. Och som är mycket mer ovan än jag att vara hemifrån.... men allt det där hjälper ju inte mig just nu. Just nu längtar jag hem lika mycket som vem annan som helst med bra orsaker. Mina orsaker är delvis min ålder. I min ålder är det inte många som säsongar utan att ha sitt vardagsliv hyfsat på samma ställe. Det är inte så många som är nygifta och hemma varannan helg. Det är inte så många som äger fyra hus och skog och mark och som låter maken ta hand om allt under hela vinterhalvåret. Jag har inte bakat på ett halvår. Jag brukar aldrig vara bullös hemma. Jag har inte burit in mer än max 4 korgar ved på hela vintern. Tänk då på att hemma måste vi elda morgon och kväll och varje gång går det nästan två korgar ved. Vet ni hur mycket ved F då har burit? Jag har dammsugit hemma max fem gånger det senaste halvåret. När jag kommer hem känner jag att det inte luktar mitt hem. Det luktar min mans hem. Jag finns liksom inte kvar i väggarnas doft längre. Kanske små, fåniga detaljer, visst! Men i kväll är det sorgligt.
Samtidigt, när jag traskade hemåt i vinterkvällen så kände jag liksom en tacksamhet (herregud, nu börjar jag låta troende också... fniss). Nä men en tacksamhet över att jag har ett så roligt jobb som jag har. Jag trivs verkligen så himla bra på jobbet och känner mig verkligen lyckligt lottad. Det är ju bara det att det inte är pendelavstånd hem. Hur det än är så måste man kunna få lite privatliv också. Och jag har inte ett flyktigt privatliv längre. Jag har ett fast och tryggt förhållande med en man som jag längtar efter så himla mycket! Det är bara det!
Jag har ruskigt roligt här uppe också. Med alla goa arbetskompisar. De verkar glömma bort allt som oftast att jag inte är en av "dem". Dvs inte är singel och mellan 20 och 25 år. Det tar jag verkligen som en komplimang! Tack alla godingar! Då känner jag ju mig såklart yngre också och glömmer själv bort att jag är 30+.... Men.... sen kommer nån sån här dag smygande emellanåt och det måste man ju också få känna. Det är väl naturligt? Hemskt vore det annars menar jag.... om jag aldrig ville hem.... Nu är det 12 dagar sedan jag såg mitt barndomshem.... snyft.....vad tårdrypande.... MEN JAG SAKNAR DEJ! JA JAG SAKNAR DIG!
Det känns som du är miljoner mil bort. Jag ser ut över den mörka natten... så tittar jag på TV....Folk dansar till en högtalare i ett rum bredvid. Folk skrattar omkring. Jag borde ha gått, men det är alldeles för sent. Och du är miljoner mil bort... Alltid svaret på fickan. Det börjar bli sent, inte ett öga är torrt. Det känns som att du miljoner mil bort.
Nä... nu är det dags att rycka upp sig.... Åh! Nu spelar Amy MacDonald! This is the life.... And you singing the song. Singing this is the life and you wake up in the morning and your head is twice the size..... tralalala......
Hihi... ja just ja! Något roligt så här på sluttampen av dagens nerrafsade rader och på sluttampen av torsdagen den tolfte februari är tvåtusennio.... Jag fick biljetter till en liten konsert hemma i teatern den 1 mars. Det är Lowell sisters som kommer och spelar. Tre systrar från staterna som spelar country och sing a song writer sånger. Tror det kan vara rikitgt bra faktiskt. Ser fram emot det. De spås en lysande framtid. Kan vara roligt att ha sett dem innan i så fall.
I morgon är en annan dag! Den kommer att vara underbar! Dels är det lovat ännu en solsprängd dag i fjällen. Jag har utomhusjobb hela dagen och kan stå i solen och gotta mig och när det är klart - ja då ska jag åka hem! Hem till Gods Geidnert =0) Hem till mina kära. Hem till en rolig kväll med tjejerna. Hem till en lördag full med överraskningar på alla hjärtans dag. Hem till våra goda vänner och deras 1 vecka gamla bebis. Hem till gården.
Det där med att vara långsynt har aldrig legat för mig som ni märker. Varken ilska eller sorgsenhet. När ni läser detta mina vänner - om nu någon läser detta - så har jag förmodligen sedan länge glömt min lilla sorgliga stund och trallar vidare mot nya äventyr....
Men jag saknar dej!
Goodnight everybody, wherever you are!
Match making
Hmm... har nåt som snurrar i mitt huvud. Framtiden.... Känns det igen? Ok, så här är det: Jag har i dagsläget ett säsongsjobb. Det tar slut sista april. Det har jag sett fram emot. Jag längtar enormt till en ledig sommar. Inte det att jag inte trivs på jobbet. Nej absolut inte. Jag trivs mycket bra. Men ledigt är ändå ledigt....MEN..... saker händer runt i kring och kanske blir man av med ledigheten innan den ens hann komma. Känns det också igen? Mhm... tänkte nog nästan det.
Men... om man skulle ge sig in på nåt annat då? Nåt hemma? Så man får vara hemma.... Följande parametrar spelar in i den match making man kan göra mellan var jag står i dagsläget, vad jag vill få ut av framtiden och vad jag har för tillgångar. Kan någon komma med ett brilliant förslag???
Nulägesanalys:
*Jag har ett jobb långt hemifrån
*Jag har inget helårsjobb
*Mamma skulle vilja hitta på nåt annat med sitt liv men tycker hon är för gammal för att börja på något nytt och jag har sett en möjlighet i att kunna använda henne i ett annat sammmanhang som jag tror hon skulle trivas i.
*Jag behöver hjälp med trädgården
*Jag skulle vilja prova på att ha eget företag.
*Min paroll är som för så många andra att göra så lite som möjligt för så mycket pengar som möjligt.
Finnes:
*1 st gård med ca 70 ha skog och 5 ha betesmark
*Massor med ekonomibyggnader som idag inte ger några pengar utan bara kostar i underhåll
*2 boningshus där vi bor i ett och mormor bor i ett. Inget ger en inkomst
*1 funktionsduglig fäbodvall som används högst sporadiskt och som idag inte ger några intäkter utan bara kostar underhåll
*1 halvfärdigt byggd sommarstuga vid en sjö som ännu inte är beboelig då det saknas spis, golv och innertak.
Förslag:
Många lösningar skulle man kunna se, men FAN vad svårt det är att bestämma sig för en verksamhet som man tror på och som kan ge inkomster och som helst inte innebär en massa jobb.
För det första så ska man göra sig av med sånt som bara kostar pengar.... Ok.... Innebär det att vi ska riva alla hus som inte inbringar slantar.....?....... Det är svårt och heller inte bra tror jag.
Då återstår ju bara att se till att varje hus åtminstone försörjer sig självt i underhåll, men helst också ger pengar över på sista raden....
Vilken "rikedom"man har..... Pyttsan..... Nog är det så att ju mer man äger desto mer huvudbry får man....
Ok, om vi börjar med tex den största ekonomibyggnaden där det tidigare varit alt från ladugård, stall, hölada, kraftfodersförråd, garage och förråd...... Hur ska detta på ett enkelt sätt kunna ge pengar??
För att slippa kosta på byggnaderna ytterligare skulle man kunna tänka sig en verksamhet där man kan lagra produkter som inte är köld och värmekänsliga.... men om man ska akta sig för jobb ska man akta sig från att hantera varor. Bättre att pyssla med köp och säljverksamhet där man aldrig behöver komma i kontakt med varan..... Nä.... eller annars ska man ha varor som man själv inte behöver hantera utan andra gör det.... Typ erbjuda lagerplats och uppställningsplats för diverse saker där ägarna själva får bära varorna in och ut.... men då kanske man måste kunna erbjuda säkerhet och försäkringar på det.... det blir dyrt.....
Någon nämnde att kommer man som turist F R Å N Sälen och inte påväg T I L L Sälen så finns ingen mat eller café what so ever på nästan 6 mil mellan Malung och Vansbro.... DET är en mycket intressant tanke...... Men e jag verkligen intresserad att återigen - och dessutom i egen regi - vara beroende av dessa turister..... Hmmm... ja jag vet inte. Kanske är det det jag verkligen vill ändå? Eller känns det så bara för att jag kan den branschen? Det är liksom lite tryggt och säkert....
Ja inte vet jag. Min make han både vill ha djur och så tycker han redan att det finns för mycket måsten som tar upp hans dyrbara tid som han vill lägga på jakt och fiske. Så när jag påminner honom om det så kapitulerar han men håller fast vid att det måste gå att tjäna pengar på marken och vad den ger. Och då menar han betesmarken. Han vill ta rätt på höet. M M M M... säger jag bara. Det har jag växt upp med. Det är inte så bara.....
Idag får man ju bidrag från EU bara genom att slå av gräset en gång per år. DET håller jag med på, att varför ska någon annan få in de pengarna på vår mark? När det ändå inte betalas något arrende..... Men å andra sidan - hur mycket skulle det inte kosta att hålla med en fungerande traktor, gödsel då och då för att det ska bli något på åkern, plog, harv, hövändare, buntare, hövagn, drivmedel, höfrö osv? Kanske det är billigare att låta den som vill hålla på med skiten ta de stackars slantarna ändå.....
Ja jag vet inte.... Skogen sen då.... Ja den kämpar vi på med och försöker få ut någon lönsamhet ur. Här kommer jag till korta i kunskap men F har goda kontakter så det ska nog kunna lösa sig.... Tänkt om man bara kunde betala av lånet på fastigheten. Gjorde vi det och hade löner i samma storleksordning som nu så skulle det räcka med att både jag och F jobbade halvtid. Då skulle vi ändå ha lika mycket (eller lite) pengar som vi har nu.
Sen har vi boningshusen. Där är det inte mycket att säga om något. Vi måste ju bo någonstans och enda sättet att få inkomst där man själv bor är ju att ha någon inneboende. ICKE ETT ALTERNATIV. Mormor betalar elen och sophämtingen hos sig och mer kan man inte begära av en pigg krutgumma med urusel pension som bara håller sig klar i huvudet och vital genom att bo hemma på gården nära sin familj och verkligeheten och inte sitter avskärmad från livet på någon depressiv avdelning på ett äldreboende. Nä där finns inget att hämta.
Sen har vi fäbodvallen. Här gäller det kanske bara att hitta rätt forum för uthyrning. Det som krånglar till saker och ting här är dagens krav på moderniteter. Inte så många kan tänka sig att hyra ett sommarboende cirka en kilometer från vattendrag, och i detta fall är det bara en mörk kall älv som finns en kilometer bort. Inte heller kan man tänka sig att gå från bilen till stugan när det tar dryga femton minuter att ta sig upp dit. Snacka om att man får vara i fred. Självklart finns inget vatten och avlopp utan man får hämta vatten i en brunn och gå på utedass..... Men som sagt, kanske, kanske finns det ett kluster någonstans där ute som vill ha just denna avskildhet..... men det känns som dom inte är många.....
Det skulle ganska enkelt kunna gå, att i allafall göra en bilväg upp dit, men då är vi där igen. Då kostar det pengar. Är det värt det? Kan vi få ut så mycket inkomster att det vär sig själv? Ja vi vet ju i och för sig att som det är nu så gör det inte det i allafall.
Nej. Nog är det tid för förändring alltid. Vi lever ett helt annat liv än vad våra släktingar i tidigare generationer har gjort. Vi måste anpassa "arvet" till oss. Inte tusan stod morfars far med en massa byggnader tomma och funderade på vad han skulle göra med dem. Nej han fyllde dem såklart med som passade både honom och den tiden. Så måste också vi göra. Men VAAAAAAD???
Ja och sen är det den nybyggda sommarstugan som säkerligen skulle gå att hyra ut till någon tysk eller holländare - bara det fanns ett golv att gå på - så här krävs det nog trots allt en investering för att kunna få någon inkomst på skrället. NEJDÅ! Det är en mycket vackert rundtimrad stuga. Bara man kunde vara i den så... Man blir bara så less på allt ibland.
Men det kan ju vara så att det kräver en del investeringar på andra håll också för att få det funktionsdugligt och inkomstbringande.... men var i hela friden ska man börja????
HIIIIIIIIIT MED LITE IDÈER TAAAAAAAAAAACK!
EN tanke där mamma kom in i bilden är att på något vis kunna få ekonomi i att göra sånt som intresserar mig. Tänk att fylla hela den gamla ladan med inredning och ett litet café som serverar lättlagat och billig mat och bara sånt som jag tycker är fantastiskt gott och fint. Sedan kombinera det med en guide och uthyrningsverksamhet för jakt och fiske intresserade som kan bo i stugorna och jaga och fiska på markerna runt i kring. Dessutom lägger an ner mammas blomsterhandel och hon flyttar in verksamheten med blommor i min inredningslada. Vi säljer krukväxter bara och lösblommor på beställning. Mamma kan ta beställningar på begravningsarrangemang och fortsätta med den delene so mär lönsam. Samtidigt kan hon erbjuda tjänster som hon älskar att utföra så som att driva fram plantor och plantera i folks trädgårdar. Hon kunde jobba som trädgårdskonuslt enbart inriktad på blommor och rabatter. Då skulle jag hyra in henne direkt till min trädgård..... hmm.... Men Jag vet inte om jag vill, törs och orkar vara beroende av att männsikor ska komma till mig i ett fysiskt möte. I bland är jag så himla trött på den biten och vill bara jobba med något där det bara hänger på mig och där jag inte behöver träffa några människor om jag själv inte vill. Som det är nu och som det alltid har varit i mitt arbetsliv så har det inneburit jobb där jag varje dag tvingas att möta människor och där människor både förväntar sig och faktiskt i viss mån betalar för mitt leende, service och goodwill. Usch jag kräks på det ibland. Man känner sig inte alltid så hurtig som man tvingas se ut i ett yrke inom service- och tjänstebranschen....
Nä en butter,välbetald författare skulle jag vilja vara tror jag..... hahaha.. Åka omkring dit jag vill och samla inspiration och sen skriva när jag har lust och tjäna ofantliga pengar på det.... Dream on baby...
Det bästa vore om man varit så smart så man tex kommit på den idén som det har på mrsvensson.se. Öresauktion. Ägaran köper in attraktiva dyra presentkort på lyxvaror och akutionerar ut dem på en auktion som man bara kan öka med 10 öre per gång. Varje bud kostar givetvis en del att köpa in och det är plenty more than 10 öre kan jag säga. Folk bjuder inte bara en gång per objekt utan hundratals gånger. Shiiiiit vad de tjänar pengar. Och inte behöver de stå med dyra lagerkostnader eller byggnader heller. Allt som krävs är en laptop..... Varför är inte jag född till businessgeni????
Tack å hej leverpastej
Nu ska det bli ordning
En liten återblick vill jag ändå börja med så att ni liksom hittar in i mitt liv igen.
Man kan säga att sedan jul och nyår har jag J O B B A T!!!!! Inget annat i princip. Jag hade förutom min heltid jobbat 51 övertidstimmar. Phu! Så då finns det kanske en anledning till varför jag inte sett nån anledning att blogga. Skulle jag ha skrivit: Äta - jobba - sova, äta - jobba - sova..... ?? Näh.....
Men jag hade ju alltid kunnat blogga om tankar och idéer. Tror ni att jag haft så mycket intressanta tankar och idéer med så mycket arbete i skallen?? Näh....
Så.... det enda jag hunnit med är nån enstaka träff med Vera och Anna Frosch. Vi hade en trevlig anglings- och skoter och grilldag vid Risforsen i januari. Det är typ det enda. Bilder från det finns på facebook hos Jennica och Veronica.
Förra veckan var en glassig vecka på jobbet. På måndagen var jag, Anna Lindberg, Kicki och TIntin till Högis och prövade deras sushi. Den var helt ok men inget extra och definitivt inte värd de 295 spänn som de dyra så rackarna kostade. Varför ska allt vara dubbelt så dyrt här i fjällvärlden?
Apropåt dyrt. Allt är ju iofs relativt: På tisdagen kom nämligen en bil rullande från Trysil och ut kliver Åsa Bergkvist, Josefin och Mickis Houck. Äntligen blev det av med ett besök. Mycket bra initiativ där kullör! Tjejerna gick lös inne i den gigantiska Ica-butik vi har här i Stöten - not! Vi tycker att det är extremt dyrt i den också, men tjejerna som är van vid de norska priserna jublade och spenderade lika lång tid där inne som jag gör i en normal klädaffär. Det skulle klämmas och tittas på alla varor... hahaha.... Se åkte vi ner och jag visade min ofantligt stora lägenhet för dem. Därefter bar det iväg till Lyan för intag av veckans Gianluigi Buffon. Det är Dalarnas godaste pizza, med parmaskinka, pinjenötter och ruccola.
Onsdagen fick jag lov att äta hemma... =0(
På torsdagen vill Malin Gobén att vi skulle käka lunch nere på Vattufjäll så det gjorde vi. Jag passade på att bjuda med Micke Hast också som jag sedan länge lovat en lunch som tack för att han hjälpte mig när Benzen frös ihop vid Vasaloppsstarten en tidig måndagmorgon. Så nu är även vi even. Skönt.
På fredagen kom min käraste man upp till Stöten och hälsade på. Ååååh vad jag hade längtat till det. Vi hade bokat bord på Gammelgården. Vi skulle fira en tidig Alla Hjärtans Dag efter som jag alltid måste hjälpa mamma i affären den dagen och för att pappa fyller år. Då blir det inte mycket tid kvar till mys och kärlek liksom.... Gammelgården är otroligt mysig och jag tyckte det skulle bli så roligt att visa Fredrik den restaurangen. Jag trodde att han skulle trivas i den miljön och sedan är menyn dessutom uppbyggd på vilt. Det blev en femetta, helt klart.
Efter middagen åkte vi tillbaka till Stöten. Där hade jag bokat en bowlingbana så i en timme drack vi lite öl och cider och bowlade. Bara jag och Fredd. Det var en helmysig kväll. Brasset fick vara. Vi gick hem till min lägenhet i stället. Där väntade Hoggan.
När vi vaknade på lördagen var det snöoväder. Hela helgen snöade det. Fredrik kom med en liknelse på det området där jag och alla andra säsongare bor. Han sade att det liknade ett råttsamhälle. På kvällen när det börjar skymma så börjar det röra på sig i alla små bon. Man ser varelser kila omkring i alla små snögångar som vi gjort eftersom snöröjningen har varit obefintlig hela helgen nerer hos oss. Sedan är det full aktivitet hela natten och det springer folk hit och dit och in och ut i de små bona. Sedan strax innan det börjar ljusna så kilar alla hem till sig och stänger sina dörrar. Så när dagen gryr så är allt lugnt och stilla igen..... hahahaha... Det stämmer ju faktiskt!
Det var inte läge att åka skidor på lördagen så vi tog bara en promenad i snön som vräkte ner så att Hoggan skulle få se sig om lite. Annars satt vi inne och myste. Jag fixade lite lunch innan Fredrik och Hoggan vände hemåt igen. När dom kom hem ringde Fredd och berättade att inne i huset hemma var det 12 grader bara. Så han fick stanna hemma och elda resten av kvällen.
Jag använde lördagskvällen till att umgås med Mariana och Anna Hellman. Vi köpte tacos och satt hemma i Marianas mysiga stuga och åt och såg på första utslagningen i Melodifestivalen. Jag gillade Caroline af Ugglas låt; Snälla, snälla skarpt men hade till en början svårt för hennes framträdande. När jag fått smälta det hela tyckte jag nog ändå att det var lite kul. Verkligen udda i allafall. Sen blev vi sittandes och prata så vi höll nästan på att glömma bort att vi skulle till Brasset. Vi beställde en taxi men det kom ingen så det var bara att ge sig ut i snöovädret återigen. Denna gån med högklackade stövlar för att till fots ta sig till Brasset. Vi kom dit kvart i ett. Lagom för att höra sista låten av lviebandet. Sedan var det en timmes disco kvar. Men jag var vid detta laget ganska så nöjd med kvällen och valde att traska hemåt i halvtvå-tiden. Men då hade bytt skor och satt på mig täckbyxor. Då var det bara skönt med en promenad. Man går rätt mycket här uppe i allafall...... Vart man än ska. Särskilt som man kör en gammal skruttig bil som kräver motorvärmare hela tiden för att starta. Då har man inte mycket val.
När jag kom hem i tvåtiden på natten så hade mitt element i min lägenhet slutat att fungera. Jag vred på det överdimensionerade elementet inne på toan på max. Öppnade toadörren och kröp ner under täcken och filtar. Inget annat att göra kl 02.00 på natten. Bara att härda ut. SSSSSSSkapligt kallt att vakna på söndag morgon kan jag lova. Jag ringde repan och försökte luska ut vilken vaktmästare som hade helgjour. Ringde och väckte den stackaren och hon sade att hon var sjuk och hade bytt jouren. Det visade sig att det var min käre granne Jim - som jag för övrigt varit inne hos på fredag em och lånat en skjorta till Fredrik ifall vi skulle gått på Brasset - som hade helgjour.
Han fixade en fläkt till mig så länge så jag får väl försöka få det nedrans elementet fixat nu när det blivit vardag igen.
Förutom det lilla missödet med värmen så var igår söndag en härlig dag. Jag satt inne hela förmiddagen och surfade och kikade i kataloger. Rätt som det var loggade Mariana in på msn. Jag frågade om hon ville med ut och åka lite längdskidor. Det ville hon, men senare när magen kommer i takt igen från igår, sade hon. Hehe... Så jag kikade på reprisen av Let´s dance, skottade fram min, Anna Lindbergs och Jims trappor under ssnön som fallit senaste natten. Lagade lite mat och sen kontaktade jag Mariana igen och sade att nu fick hon allt ta och klä sig och skida ner till mig.
Hon tackade mig sedan när vi möttes och sade att det var tur att jag var envis för nu var det ju rätt skönt ute trots allt. Det snöade fortfarande och trots att pistmaskinen dragit nya spår bara någon timme tidigare var de ganska igensnöade när vi gav oss iväg. Hoppstora valde vi trots allt det längsta spåret. 7 km som går ner till Görälven. Vi skidade på i sakta mak och småpratade om ditt och datt. En jättehärlig tur blev det faktiskt. Sedan bestämde vi oss för att gå upp till Vattufjäll och bada bubbelbad och basta. Så jag gick hem och packade en ryggsäck och knatade upp till anläggningen. Tog med mig bilnyckeln upp för jag misstänkte att min bil skulle vara ganska insnöad så innan jag givk till badet försökte jag skotta fram bilen och få den ur position. Det gick till sist och snörörjarna var glada åt att jag flyttade bilen så att de kom åt att skotta. Ett låååångt härligt bad i bubbelpoolen blev det. Verkligen lyckat att gå dit på en bytesdag. Vi var ensamma i hela badanläggningen ett bra tag. Sen på fyra till såsmåning om. Ingen trängsel och inget skrik.
Sen var vi rätt så mosiga och trötta. Anna Hellman hade kikat in och fikat hos mig på förmiddagen. Då sade hon att hon skulle bjuda mig och Mariana på Chili på kvällen. Mariana skulle hjälpa henne att färga håret. Så efter badet så handlade jag och Mariana lite fika och gick hem till mig och drack te och väntade på att Anna skulle komma hem.
Vi åt en underbar chili och medans Mariana färgade Annas hår så fixade jag kaffe och bulle. Det tog vi framför TV:n och sen var liten Jessie himla trött och gick in till sig och lade sig.
Snipp snapp snut. Så var sagan slut.
Ha en fin dag. Det har vi. Nu har det äntligen slutat snöat och solen skiner så det är underbart vackert i backen. Idag skulle man ha varit ledig och åkt skidor..... jaja....typiskt asså.
Tjingeling!
En dag med allt i
Torr och varm slog jag mig ner framför min fortfarande svarta TV och enda sällskap på kvällar och mornar här i Stöten. Nu har det nästan gått en vecka sedan den där grävmaskinen gick och grävde ner sig själv och i graven tog den med sig både avloppsstam (inte våran thank goodness. Tänk vad ont i magen man skulle börja få nu isåfall efter vecka utan toa...tsss) och hela TV-nätet i stugbyarna.
Jag slog på musiken i min kära walkmantelefon och fick på så sätt bort känslan av att vara ensammast i världen. Klockan stod fortfarande bara på några minuter efter 06.00. Ännu en stund kvar innan jag får ringa min kära make och viska gomorron i luren....
Satte på kastrullen på plattan och kokade några ägg samtidigt som jag lade en snabb makeup. Bredde några smörgåsar till jobbet.... ska jag lyxa till det idag kanske? En tisdag som denna. Japp. Det får bli rökt skinka OCH majonäs på mackan. I kväll ska jag göra tonfiskröra á la Leontine och lägga på smörgåsen. Det blir mumma det.
Leontines tonfiskröra
ägg
tonfisk
röd lök
majonäs
Röres ihop till en geggamoja och avnjutes på grovt bröd.
mmmmmmm....
Sen hade klockan äntligen blivit väckningstid av min älskade. Dagens lilla samtal som e så mysigt. Så. Då var det avklarat och jag är redo att anta dagens utmaningar.
Den första är att hitta bilen under snön..... skämt åsido. SÅÅÅ farligt var det ändå inte, men nog hade det kommit fem centimeter alltid. Blötsnö. Tungt. Vindrutetorkaren lägger såklart av som vanligt. Får stanna ute i korsningen och upp med motorhuven i snöstormen och försöka lirka igång fanskapet igen. Två killar som jobbar med snöläggningen går förbi och kikar förstulet på mig. - Vill ni åka med? Frågar jag. De avböjer konstigt nog....
Vinden viner när jag kliver in i portalen och når dörren till jobbet. Faktiskt så krånglar varken nyckeln eller larmet idag utan jag kan lättad ta mig in i stugvärmen på kontoret.
Sen börjar folket droppa in så sakteliga och innan jag vet ordet av så är det dags för fika. Hatiifnatti (Mikalea) har gjort en supergod kladdkaka. Hon e vår lilla bakpärla hon. Jag har adopterat henne också by the way. Bara så du vet Fredrik så har du blivit farsa.... =0) *blink, blink*
Ja sen tar jag tag i det som jag tycker är jobbigaste uppgiften jag har i min tjänst. Telefonförsäljning. Gaaaaaahhh! Ok. Jag tänker som jag alltid gör att det är lika bra att ta tag i skiten för att bli av med den och kanske kommer jag underfund med att det var inte hälften så jobbigt som jag föreställt mig innan och alltså har jag slösat bort tid och energi på att oroa mig i onödan....
Sagt och gjort. 21 samtal avverkas i snabb takt (kanske FÖR snabb takt?) och det enda resultat jag får är ett infomail som jag får skicka. Näh.... jag lägger ner det projektet för idag. Det var ingen bra dag för det tänker jag förstrött när jag kikar ut genom fönstert och inser att snöstormen har upphört och utanför gnistrar solen i den nyfallna snön.
Magen kurrar och jag inser att det redan är lunchdags. Mormors rotsaksstuvning med bacon står på menyn.
Förmiddagen har känts si och så. Det har hänt mycket på jobbet. Jag har en lite dålig magkänsla. Inget jag kan ta på. Inget som rör några stora saker, men relationer har satts på sin spets och prövats lite under dagen. Jag tar omedvetet ett steg tillbaka för eftertanke. vad hände i den här situationen? Det visar sig att det var inte als så farligt som jag uppfattade det från början, men nog märks det att vi har hunnit jobba tillsammans ett tag nu allihop. Känslor och irritationer kommer som ett brev på posten men är också ett nödvändigt ont att gå igenom för att utveckla en relation.
Hursomhelst. Efter lunchen bestämmer jag mig för att ta tag i lokalbiten inför alla kurser som ska hållas här i helgen. Återigen går jag ut och letar fram Benzen under all snö och efter några halvtruttiga försök så hoppar den igång i allafall. Jag åker över till Vattufjäll med lite material och ser över möblering och utrustning. Jag vet att utanför dörren sitter ett stort gäng kollegor från en annan avdelning och äter och de vet inte att jag finns i dörren innaför, så när jag sedan kliver ut ser de rätt förskäckta ut. De förklarar att de ska äta tårta till efterrätt efterom en av dem fyller år just idag. -.Fint! Säger jag. -Det är jag som är överraskningen! De kikar lite förundrat på mig och ser ut att tänka: Menar hon allvar?! En av de som jag känner bäst finner sig och säger att han fyller också år idag. hehehe
Jag blir bjuden på kaffe och passar på att diskutera några ämnen inom jobbet som jag måste reda ut med den avdelningen. Så bra. Det blev som en bonus. Jag håller på att glömma bort tiden och när jag skyndar ut till Benzen igen så ser jag att precis när jag startar bilen så skulle jag ha befunnit mig på andra våningen i hotellet på ett möte.
Stressad rusar jag in med andan i halsen och nappar åt mig mitt anteckningsblock för att springa upp på mötet. Då ser jag att även alla andra är försenade så jag kan pusta ut.
Mötet på Vattufjäll gav mig kraft och positiv anda och förmiddagens dåliga magkänsla är som bortblåst. Mötet går galant och jag fick famföra många önskemål. Nu e man på banan igen.
Sen innan arbetsdagen är till ända så hinner saker och ting svänga ytterligare några gånger, så när jag sedan ganska trött går hem så har det varit en dag med allt i.
Lite snö, lite solsken, lite vånda, lite glädje.
Nu ska jag börja med Leontines röra..... mmmm.... å så en kopp rykande te till....
Gokväll!
Vårkvällar
Jag känner mig så nöjd och tillfreds med mig själv. Jag jobbar då och då och nu har jag haft förmånen under dessa sista, undebart vackra, soliga dagar att vara ledig. Då har jag hunnit ifatt hemma. Jag har putsat fönster och storstädat, utan att fuska någonstans! Mycket tillfredsställande känsla må jag säga. Och på kvällarna när min goa man kommit hem har vi varit ut på bäverjakt och ibland bara utflykt i skogen med kaffetermosen som enda vapen. Underbara kvällar i skogen, när löven spricker ut och fåglarna sjunger som galningar. Det enda jag riktigt sörjer är att jag i år inte kunde följa med på dalkarlsvandringen mellan Mora och Stockholm som jag gått förut. Pengar och onda ben gjorde det omöjligt i år. SNYFT! Men jag önskar alla dessa kära vandrare lycka till på färden.
Imorse tog jag med mig min mormor som är 81 år på äventyr. Vi gick upp till vår fäbod i Hummelberget. Det är en promenad på ca 20 minuter. Jag visste att mromor väldigt gärna ville dit, men att hon var rädd att hon inte skulle orka. Jag sade att vi gör ett försök- Och OM hon orkade! Vilken seger för henne att känna att hon än duger till. Vi fejade hela stugan. Våttorkade tak, väggar, golv. Putsade fönstren, diskade ALLT proslin, drack kaffe från kaffepetter, skurade dasset med såpa, böt ut alla sängkläder och gardiner och åt isterband med stuvad potatis. Mmmm. Vilken dag. Vi är nog rätt slitna nu båda två. Och Hoggan, han var också med. han fick ett köttben av mig, men det var tydligen mest till bekymmer för han fick fullt upp att gräva och gömma benet, för att sedan gräva upp det igen och hitta ett nytt ställe. Så höll han på tills han somnade av utmattning, hahaha...
I måndags grillade vi kött. Till det gjorde vi ugnsgratinerade rotfrukter med sötpotatis och en hemmagjord ostsås till och en grönsallad. Det var smaskens må jag lova.
Annars är det mycket vedkapning och klyvning dessa tider.... ja jag lägger in lite bilder på hur vår vardag ser ut just nu. ha en forstatt underbar vår och försommar!!! Till helgen skulle det bli ännu varmare väder. Anna och Stefan kommer upp och vi vill helst försöka hinna med både 50-års kalas med Gris och Grönt och en paddeltur från Kullsarvet till byn. Får se hur det går.
Trötta män...
Torsdag 06.40 sladdar en något sen Galant (eller numer kallad Skorpan) in på Finngårdarna. Färden har startat. I en medelsnittshastighet av 145 km i timmen susar vi fram i skorpan för att hinna åka från Snocke & Co i bilen några minuter bakom våran. Pune kör och jag sitter i framsätet bredvid. Han mumlar oavbrutet om hur han och andra trafikanter kör. Det finns bara ett mål - att hålla undan för Herr Snok. När han förnöjd kikar i backspegeln utan att se skymten av dem utan bara en stor lastbil som kommer att fungera som stoppkloss tar han upp din dann mobilon och slår en pling till sina bröder. "Om ni vill att vi hämtar ut era tågbiljetter för att ni åker sakta, så kan ni säga till" skrockar han förnöjd. Det dröjer en kvart, sedan ser vi det förhatliga bilen i backspegeln. Det står inte på förrän Punil får ett mobilsamtal. Jag hör hur dom skrattar i telefonen och förnöjda från andra bilen deklarerar att: "Skulle ni vilja vara så snälla att hämta ut våra biljetter för vi har fått nått vitt helvete som kör så sakta framför oss".
Hursomhelst. Iväg kom vi. Det är förvånansvärt hur nära Åre kändes på ditvägen och inte på hemvägen... Vi hade en väldigt tålig och förstående chaufför, så vi pimplade på bra och spelade bandspelare och sjöng för våra medpassagerare. När vi skulle byta till tåg i Östersund lyckas Madden dra upp sin rosa koloss till resväska på ena tån och hon får en rejäl blånagel. Till denna blånagel kommer jag att återkomma längre ner i berättelsen.
Väl framme och i högform gav vi oss iväg för lite mat på en hrm... finare restaurang som var den enda som serverade mat i 23-snåret. Vi förstod att här skulle vi inte smälta in i mängden direkt men vad göra. Hungriga var vi. Rätt som det är känner di dann Punon sig kaxig och skriker ut: "Den som rätar denna sinka, ska få hundra tus´n öl." Sen utmanar han sina bröder. Stackars Empa får aldrig chansen att göra sig klar utan brorsan drar honom över bordet som en vante. Så var middagen klar. På tallrikarna låg pizzan och flöt och alla 9 ölen hade Pune och Vera i knät. Då kommer servitören och frågar: "Hur går det här då?" Tiger är inte sen att svara: "Ja vad jag vet så har det inte gått för nån av oss på hela dagen." KONSTIGT nog blir vi inte utkastade nu heller, men jag anar att det inte är långt borta. Vera tittar ilsket på sin man för att tillrättavisa honom. Då tycker Pune att hon ska gå hem. Vi skrattade gott åt det dagen efter. Sade jag så? Sade Pierre dagen efter. Det var ju jag som skulle gått hem, men det kunde jag väl inte säga... hehe... jaja så det kan gå.
Fredagen bjuder på strålande sol och vi beger oss ut i backen. Ja inte Madde då förstås för hon linkar bara fram och får inte på sig en enda sko på sin mastodonttå. Stin och Helena är trogna vapendragare och stannar med Madden, medans vi andra 12 ger oss iväg. Ja inte herr Snok förstås. Han hann ju bara ner och hyra kläder, skidor, snowboard, mm för att sedan gå in på rummet och sova en skvätt. men vi andra i allafall. Onyktrast i backen var denna dag Tigerungen. Jag har sällan skrattat så mycket åt en så kallad snowboardåkare. Att han egentligen nog var en fena på snowboard syntes, men inte denna dag. Med frivolter över stock och sten kom han i allafall ner. När det börjar dra ihop sig till After ski så ringer vi våra vänner som inte stått på skion. Dom har tagit bergbanan upp till after skin i berget och hittat ett gäng finansvargar från Östermalm som tog emot oss alla 15 med öppna armar. Rosévin till alla i obegränsad mängd. Jo man tackar. Kvällen skulle sen bjuda på Linda Bengtzing men jag fick veta dagen efter att det var inte bara jag som hade slocknat innan vi han gå till Bygget. Det vara bara 3-4 stycken av alla oss 15 som lyckats ta sig dit för att se henne uppträda i nattlinne (åtminstone såg det ut som det sade dom som var där). Vi var kvar i lägnheterna och sjöng Bröderna Dobbermann och Trekkespel för hela slanten i stället. Jag tror nog det var roligare i allafall jag.
Lördagen skulle bjuda på mulet väder sa dom. Det blev inte så. Men vi hade för säkerhets skull satt bowling, golfsimulator och bad på schemat. Grabbarna drog iväg ner och vi skulle komma efter. När så äntligen vår taxi kom, så kommer Jennica studsande ut mot trappen och snubblar förmodligen på nån sko eller nåt, samtidigt som hon sjunger: "Jag är super!" så drar hon sig platt i backen. Det såg skapligt roligt ut, men hon fick rejält ont. Hon skrattade och grät om vartannat, men vi trodde att hon överdrev och peppade henne för att komma upp. Men hon sade: "Jag kan verkligen inte resa mig". Då förstod vi att det inte var skämt. Så vi fick styra om taxin från Holiday Club (HC) till Hälso Centralen (HC). Madde var med i taxin och sade att då ska jag banne mig visa min tå oxå. Så vi linkade in med två skadksjutna kråkor med oss. Madde togs in direkt. Här måste punkteras sade dom och vi andra skrattade och flamsade på och satte Jennica i en rullstol för gå kunde hon rakt inte på foten. Då kom den argaste sköterskan och sade till oss att "Ni får verkligen dricka alokhol här. Det borde ni väl förstå". Jaa... sa vi lamt och gick ut så länge. Sedan kom de och ropade in oss när Jennica fått ett rum och låg och väntade på röntgen. Då plockade vi fram dryckjomen igen och lekte döktor inne i salen. Vi tog blodtryck och kollade halsen och så. Rätt som det var stod den argaste där inne igen coh skrek: "Men fattar ni ingenting. Tänk om du vaknar upp imorgon och foten är bruten? Är det käckt eller?" Alla lommade slokörade ut men jag fick stanna som för tillfället var nyktrast, för att hålla Jenniza sällskap. När alla gått och stängt dörren, sade Jennica: "Jag tror Veronica ställde en öl i sopsäcken".Så vi öppnade och där stod den. Hehe... vi lurade den där tackan ändå tillsist. Det tog tre och en halv timme att få komma in och röntga. Det var den bowlingen det. Vi kom lagom ut till skaninaviens största after ski skulle börja på torget. Härligt. Vi var på G igen.
Sen åkte vi hem till vårat kära tak vid lägenheterna och fortsatte after skin innan vi lagade gemensam middag båda lägenheterna tillsammans, sita natten med gänget. Och vi spelade. Och svi sjöng. Och vi skrek. Inte förrän i slutet av kvällen kom en vaktmästare och sade till oss att vi inte fick vara på taket, men då gjorde det inget längre för vi skulle ändå gå in. Från taket underhöll vi alla som gick förbi.
Lördagskvällen på Bygget bjöd på Andreas Johnsson, men inte heller denna kväll var det många som tog sig ända dit. jag missade att gå på lokal varje kväll. Men jag missade inte partyt i lägenheterna.
Pune hade en liten fadäs, till. Walter gjorde sina små utflykter, Herr Snok levde tungt. Och mycket mer hände, men allt kan man inte berätta. Allt vill ni inte höra och något måste lämnas till fantasin. Men nu har ni en liten bild om hur vi haft det.
Söndagens hemresa var lååååååå 9;ång. 24 vickur eller nåt sånt. jag fick skäll av chauffören pga mina cider, men annars gick det hyfsat... nästan. Det var trötta män som återkom till Dalarna efter årets traditionstyngda skidåkarhelg. Och trötta män bygger inga nya världar...
Grande Finale i Stöten
Trimmade Ockelbo som det körde järnet med i en skotercross-bana
Sen kom de "riktiga" skotran och de hoppade tillsammans med crossar på dessa ramper. Crossarna gjorde tom backflips. Inge coolt att se.... neeeeeeesj!
De som var speakers brukar alltid vara i Stöten på Grande Finale. Det är två bröder och kallar sig rätt och slätt brorsan och brorsan.
Med det här vidundret till fordon körde de nästan upp för hela World Cup-backen.
Normalt kör den här bilen i öknen i sanden och se vilka "paddlar" han har på däcken.
Vi åkte skidor också. Jag och Martina.
Och åt våfflor...
Mmmmm.....
Annas Gustav
Johanna
Sofie Samrell
Karin Ajaxon
Hanna Samrell
Nina
Jag och brorsorna
Ida Långbacka
Jenny Andreasson
Mina goa flickor
Här är grisfestens början. Förfest på Stallet med HOST.
Axel
Peter "Gottis" Gottberg och hans hrm... vänner....
Det var en gång en rävjävel... del två...
Det dracks Absinth...
Dagen med Pernilla
I fredags kom Pernilla till Stöten. Det var jättelängesen vi sågs. Schemat var späckat, men framförallt skulle det drickas vin och pratas.
Hon har ju snart gått igenom sin skilsmässa och behövde prata om ett och annat.
Vi började eftermiddagen med en underbar italiensk lunch på Vattufjälls café. Pasta med pesto och soltorkade tomater. Sen hade Pernilla beställt en promenad för att ta igen alla missade lunchprommisar så vi gav oss iväg i solskenet på en 7 kilometers runda. Och vi pratade och pratade. Hon berättade om skilsmässan, livet efter och frågade om bröllopet. Vi slank in på café Branten och tog en fika med Anna och skrattade en stund. Sen skyndade vi oss upp till After Skin. Jävlar vilket drag det var! Efter After Skin gick vi tillbaka till Vattfjäll och badade bubbelbad. Det var härligt efter promenad och svettig after ski.
Sen gick vi till min lilla lya och piffade till oss lite och drack mer vin. Vi blev lagom fnittriga och höll rakt på att glömma bort de andra som vi skulle möta och käka pizza med. Men som tur var ringde dom och frågade efter oss, hehe.
Vi staplade dit och hade en finfin middag. Sen skulle vi "bara" gå hem en vända och hämta vinet för att sedan gå vidare, men vi blev väl sittandes dryftande ett och annat. Så vi kom inte på att vi skulle gå vidare förrän vi hade druckit ur hela den nyöppnade bag in boxen... Då var vi på ett strålande humör....
Vi knatade vidare till ett 20-års kalas i grannhuset, dit vi lovat att komma för ett par timmar sedan, men bättre sent än aldrig. Sen bar det av mot Brasset.
Där blev vi dock inte långvariga då vinet börjat ge sin ordentliga verkan. Vi raglade hem igen. Tur att vägen var så pass bed ändå, för det behövde vi...
När vi kom hem hade jag i alla fall klätt av mig och gått och lagt mig. Pernilla, gumman hon hade bara hunnit få av sig byxorna innan hon somnat på madrassen strax innanför dörren.
I sextiden hörde jag att hon var uppe och höll på med ytterdörren. Jag tänkte att stackaren mådde väl så dåligt att hon måste ut en vända, men det visade sig att på natten när vi kom hem så hade vi så ordentligt låst dörren, men glömt att stänga den....
Så Pernilla hade legat i drag hela natten och var skapligt stel på lördagmorgonen kan jag lova.
Fram i middagstid, tog vi oss ut i det strålande vintervädret och gick upp till repan för att blåsa och testa om vi vågade köra hemåt. Och tack vare att vi gick ut så hårt och slutade hmm... tidigt så var det grönt. Vi beslutade oss dock i alla fall att ta en fika på uteserveringen i solgasset innan vi for hemåt.
På väg hem ringde jag min man som hängt med några kompisar på fiske till Häradsbygden. Han hade fått 25 firrar och var på ett strålande humör. Han frågade om jag hade lust att hämta honom i Vansbro när dom kom hem så kunde han ta en och annan luring och fira fiskarfänget. Det var ju inte direkt läge att säga nej efter mina bravader på fredagen hehehe...
Så jag fick hem en Fredd i högform. Han ställde sig gladeligen och rensade alla fiskar och under tiden ramlade det in fikasugna folk om vartannat. Pernilla var ju kvar, sen kom Anna och Stefan cyklandes från farmen. Sen stod det inte på förrän mamma tittade in från växthuset då det luktade kaffe. Då kom även pappa. Sen kikade Tommy och Sandra in lagom till vi skulle äta middag, så de fick också smaka nyfångad regnbåge. Lite senare skulle kaffehurran på igen och det luktade Claes och Åsa sig till så lördagen flöt på som vanligt.
Sandra frågade om vi alltid har så mycket folk hemma, för till dom kommer nästan ingen. Jag svarade tvekande att nja... jo det händer väl, men Anna tyckte att det var mera regel än undantag. Det är alltid folk hos er sade hon. Och ja... när jag tänker efter så är det nog kanske så ändå. Det är trevligt tycker jag, men jisses vad sliten jag var sen på kvällen. Och Fredd som hade hunnit nyktra till och bara sög på nån öl då och då var också rätt nöjd att få krypa kull när alla drog sig hemåt i tolvsnåret.
Ja, detta om detta. Nu måste jag gå och fixa med rådjuret jag har på spisen.
I morgon åker jag till Stöten för sista gången denna säsong. Stannar till på måndag, för på söndag är det grisfest. Phu. Dags att ladda om.
Sen tänkte jag lägga in en rad bilder nedan som får visa min bravade under vårvintern. Orkar inte kommentera dem, men jag tror de flesta tala för sig själv. Hehehe
Hej svejs, grus och gnejs.
After ski i Stöten
Sara på kalas
Jennie
Ida
Jenny
Je
Johanna o Sofie
Personalfest med jungeltema
Annas möhippa
Rock-Mia på möhippa
vera på möhippa
Vinterfsetival i Stöten
Anna och Stefans bröllop
Rock-Mia på bröllop
A2
Skotertur till Häskullberget
Vasaloppet 2008
Rävklapp i Örskogen. Janken på bild
Vår påskkärring Holger
Regnbågsfiske på Siljan
Bek John
Tindra, Torax och Viktor
Stad ovan molnen
Jag har hört om en stad ovan molnen,
ovan jordiska, dimhöljda länder,
jag har hört om de solljusa stränder
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag högt måste sjunga!
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.
Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud
Jag har hört om den snövita dräkten
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag fröjdas i anden!
Jag kan höra den himmelska sången
och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.
Den fjärde mars 2008 försvann farmor. Klockan måste varit strax efter fem på eftermiddagen och tänk att hon valde att berätta det för Fredrik av alla. Han som inte ens har träffat henne. I halvåtta-tiden ringde pappa till mig och berättade att nu var farmor borta. Hon hade förmodligen fått en hjärtinfarkt på hemmet för Alsheimer-sjuka där hon bodde sedan många år tillbaka. Hon hade dött för någon timme sedan. Efter att vi avslutat samtalet så ringde jag hem till Fredrik för att berätta det, och det första han säger är: "Vad läskigt! Jag var inne hos din mormor strax efter fem i eftermiddags. Jag jobbade ju till fem idag och sen blev jag inbjuden till din mormor på mat. När jag satt där kom jag helt plötsligt att tänka på din farmor, som jag inte ens har träffat. Jag tänkte att nu var det nog väldigt längesen Kjell (min pappa) var och hälsade på sin mor. Undrar varför? Få se... tar jag fel? Hon lever väl ännu? Eller har hon gått bort?"
Spooky! Måste jag hålla med om. Men jag börjar tro att såna hälsningar är mer vanligt än vad man tror. Det är nog bara det att kanske inte så många tänker på det. Jag fick ju en liknande hälsning av Folke när han dog. Det var roligt att höra att någon annan har en liknande upplevelse. Särskilt som det var Fredrik. Han som inte direkt tror på såna här saker.
Min farmor, Britt Geidnert Ahlström. Det var en härlig gumma. Ja en gumma var hon. Det kanske är därför jag vill bli gumma och inte tant när jag blir stor. Tanter kan vara vassa och elaka, men gummor är bara runda och goa och har mycket humor. Dom går på kafferep och får äta hur mycket kakor dom vill. Dom e liksom vackra i sin rundhet. Dom är mycket noga med att allt ska vara rent och prydligt, inte minst dom själva, men kärleken till maten och godsakerna i livet förnekar de inte.
Allt stämmer klockrent in på farmor. Hon måste ha varit en gumma av hög rang. Jag tror att det kan finnas olika sorters gummor. Gummor på landet liknar i mångt och mycket små häxor också. De har en massa fuffens för sig och kan bota det mesta med sina underliga mediciner. Sen finns det stadsgummor. En stadsgumma håller inte på med såna pyssligheter så mycket. De pärlbroderar, går i högklackat, åker in till stan och hälsar på sina väninnor och systrar. De är liksom lite mer moderna helt enkelt. Farmor var en stadsgumma. Själv kommer jag nog med stor sannorlikhet att bli en lantgumma.
Farmor var kanske någon centimeter längre än jag. Hon sade själv jämt att hon var päronformad. Det var hon. Men ingen kunde passa så bra i det som hon gjorde. Hon hade alltid välpermanentat silvergrått hår. Sedan kom de små axlarna för att sedan fyllas ut av de breda höfterna. Hon hade inte direkt mage, så det kan väl kanske inte kallas päronform ändå, för ett päron är ju ändå runt och bulligt mitt på. Nä... om jag skulle likna hennes form vid ett stort A istället. Liksom platt om man såg henne från sidan.... Nåja jämngrov då... men framifrån eller bakifrån sett var hon A-formad.
Jag har aldrig sett farmor i ett par byxor. Jag tror inte ens att hon ägde några. Plisserade kjolar var hennes melodi. Upptill bar hon en vacker blus med en värmande kofta över. Under kjolen fanns de lite tjockare strumpbyxorna och sedan de tillhörande högklackade skorna. Till och med hennes tofflor hade lite klack. Farmor gick aldrig utan skor inomhus. Dagtid hade hon högklackat och morgon och kväll hade hon sina "tofflor" med klack. Därför vet jag inte riktigt hur lång farmor var. Hon kanske var kortare än mig ändå...
Farmor hade en mycket positiv inställning till livet och jag minns bara att jag sett henne glad. Hon hade dessutom en humor som var fantastisk och kunde alltid le åt sig själv. Till och med när hon flyttat till det vårdhem som hon spenderade sina sista år på så hade hon sitt glada humör och sin humor kvar. I början när hon var där och jag var dit och hälsade på så skrattade hon glatt och sade att det var ju en himmelens tur att personalen var klar i knoppen för annars skulle då hon aldrig hitta hem till sitt rum igen. Ja, så var hon. Min farmor. Det är så jag kommer att minnas henne.
Tyvärr tog sjukdomen bort mycket av min farmor för länge sen. Men på något vis så kommer jag inte att komma ihåg farmor som hon var när hon bodde på vårdhemmet. Min farmor bodde i Långtibble när jag var liten och åkte till henne en vecka varje sommar. Sedan bodde hon med sin älskade Sven som vi höll så mycket av också, tillsammans inne i Vänge i radhuset. DET är farmor. Farmor gjorde jättegod mat. Det är bara någon helg sedan som mamma överraskade oss med att ha lagat ett recept som kom från farmor med kyckling och chips i. Som vi har letat efter detta recept och nu helt plötsligt dök det upp hemma hos Elisabeth och hon gav genast det till mamma som efterlyst receptet ända sedan farmor var frisk. Det är också lite märkligt... Just nu kom det fram.
När man var och hälsade på hos farmor så var allt så enkelt. Vi barn fick bestämma vad vi ville göra och farmor ordnade det hela. För min del stod alltid en shoppingdag i stan med på programmet och ett bad i Gottsunda. Även om inte farmor själv följde med på aktiviteterna så hjälpte hon till och ordnade så att jag fick komma iväg.
Det finns bara bra saker att komma ihåg av farmor. Det känns skönt att ha alla dessa minnen kvar nu, när stadsgumman till slut beslutat sig att vandra vidare till nästa stad för att besöka sina nära och kära. Till staden ovan molnen "utan tårar, utan sorg, utan nöd, utan strider,och där ingen av sjukdom mer lider och en gång, tänk en gång är jag där!" Ja farmor! Tänk nu är du där! Äntligen. Din väg har varit lång att vandra. Men det finns dom som väntar på dig och som tar hand om dig när din resa slutligen är slut. Jag känner mig säker på att du har det bra nu. Mycket bättre än du känt dig på din långa resa, och jag önskar dig lycka till i den nya staden.
Med all min kärlek.
Din Jessica
Våfflor
Det är en blåsig vinter vi har i år!!! Sexstolen står stilla idag igen. Än så länge slipper man avundas liftpersonal och skidlärare som fram på vårkanten brukar se ut som pepparkakor i ansiktet. Nu trivs man bra framför datorn med en kopp varm choklad faktiskt. Och till lunch idag blir det våfflor med sylt och grädde. Ska gå ner till våffelstugan om en kvart och käka lite. Det är ju min hemvändardag idag och värt att fira.
Har återigen gjort ett tvärkast i mina planer om villa Finngården. Fransk-Dansk lantstil... hmm... det kanske inte är så dumt ändå. Ljust och vackert. Eller är det bara för att det går mot vår som jag längtar efter ljuset? Är det så praktiskt egentligen? DÄR ligger mitt stora dilemma hela tiden. Vackert men PRAKTISKT med stora bokstäver. Jag är så lat! Det ska vara lättstädat. Man ska kunna leva utan att behöva trippa på tå.
Faktum kvarstår att jag bor på en gård med lera till knäna vissa säsonger. Men det påstår ju en del av de bloggare som har det så vackert att dom också gör. Hur får dom det att funka? Blir min fråga.
Ja sen återstår ju faktum att jag lika mycket älskar det skandinaviskt avskalade. En sak är jädrigt säkert i alla fall. Jag ska INTE ha en massa pryttlar som står och samlar damm. Jag hatar att damma. Det känns alltid lortigt i alla fall. Den här city-looken med avskalat och mörka golv och mörka inslag är också skitsnyggt.
De som kan det där säger att det är viktigt att man har en genomgående stil i hela huset för att skapa en helhet.... HUR SKA DET GÅ TILL?? Jag kommer aldrig att kunna välja sida.
Tänk om... tänk om man hade råd att ändra hela huset ett par gånger om året. Då kanske jag skulle få mitt lystmäte uppfyllt. Att kunna byta ut strategiska möbler som soffor, sängar, fåtöljer, bokhyllor och sånt eftersom året går. Ljust till vär och sommar och sen få murra till det mot höst för att nå ett crescendo kring jul och "pryttla" av sig allt då så man kan sanera sedan... hehehe.... Bara en sån sak som att ha flera olika vardagsporslin att byta med efter säsong... Pedant...? Ja, kanske... Men jag älskar ju detta! Det är mitt stora intresse, men eftersom jag aldrig tycker att jag har råd så kommer jag aldrig igång med en start. Inte nånstans. Jag har låst mig själv i handbojor i tanken...
Jag har försökt att luska lite med min man vad han gillar. Han har ju trots allt även han ett visst intresse av inredning. Vad som är viktigast enligt honom är att det känns som ett varmt ombonat hem. Sedan hur han menar med det vet han nog egentligen inte själv. Han är rädd att det blir för avskalat och opersonligt. Om det sen är ljust tror jag inte han skulle bry sig om när det vore färdigt, även om det skrämmer honom lite vid tanken. Men det är nog för att han inte ägnat lika mycket tid och intresse till att undersöka hur olika ljusa miljöer kan se ut. Han är ju som jag tror många män kan vara lite till mans här uppe i "skojjen" mest hemma med all denna furu och tycker att det är den som innebär hemfrid och trygghet. Det kliar bara jag tänker på det!!! Gaaahh!!
Nej det är nog bara att göra som många kvinnor före mig gjort - sätta igång så är de tvungna att hjälpa till... moahahaha...
Ok detta blir nog det sista jag skriver innan helgen tar vid. Då ska ett vinterbröllop gå av stapeln... i Stockholm.... Vinterbröllop! Tyvärr har ju Kung Bore övergett det kära brudparet och bjuder på regn och storm i stället. Men det är ju inte ute så vi ska nog klara oss bra. Mingelmiddag blir nåt nytt för oss. Det har aldrig hänt på nåt bröllop jag varit på förut. Men Anna och Stefan hatar stela tillställningar så det här ska bli riktigt spännande att delta i. Mätta skulle vi bli i alla fall stod det i inbjudan. Det är huvudsaken.
Ok. Nu ska jag snart åka hem till min sockertopp och pussa på hans goa äppelkinder som jag saknat hela veckan när jag legat sjuk alldeles själv i fjällen och längtat.
Hoppas ni får en myyysig helg med mycket kramar och gos nu när vädret uppmuntrar till det!
Tänk på oss som försöker ha kvar finfrisyren i stormen mellan kyrkan och festlokalen.
Tjolahopp!
