Solkyssar
Idag gungar asfalten för första gången för i år tror jag faktiskt. I allafall i min lite kalla och glömda vrå av världen. Det är sådär grumlande varmt att moder jord inte kan annat är ånga ut den hetta som ryms inom hennes runda kropp. Som om hon glömt kasta av sig skaljackan med 3 lager goretex och rätt som det var befann sig mitt i en pustande djungel.
De nya sommardofterna slingrar sig fram genom luften. Stöter emot något och tvingar sig in i varje levande själs medvetande. Den honungssöta känslan som i ett kick kysser bort alla minnen av en tung regning tid som suckat sig fram genom maj.
Glömska dominerar våra frusna skrottar idag. Helt plötsligt är vi bergsäkra på att det kommer att vara såhär för evigt. Vi har helt och hållet GLÖMT de regniga, kalla dagarna som gastkramat hela vårt nordliga land och hållit oss i ett järngrepp sen tidig april.
*fnissar glatt* Det är ju precis som att vara kär.... fast alla blir det samtidigt. Denna euforiska känsla som gör att man helt tappar fattningen. Klär av sig och står som blyg brud med flämtande röda kinder förväntansfull över att få den uppskattning man hoppas på.
Efter det kommer den trygga sommaren. Där det mesta går sin gilla gång. Man kan lita på varann. Människan och sommaren. Vet att man inte kommer att bli sviken med riktig kyla. Visst kommer det att storma ibland men det går över. Man törs säga det man vill till varandra och veta att den andra inte kommer att tappa fattningen för det. Soliga dagar kommer att komma åter. Med solkyssar.
Vi dricker lemonad i bersån och samlar energi ur naturen. Madam flod förfriskar oss med ett svalkande bad. Livet leker.
Underbart! Men underbart är kort. Styrkta av sommarens hetta och med feber i blodet tar vi kaxigt emot höstens förruttnelse och förgängelse. Likt ekorrar samlar vi till vårt skafferi och fyller på förråden. Relationsmässigt så kan man varandra utan och innan. -Människan och sommaren alltså. Och man tar varandra för givet och helt plötsligt blir stormarna fler och fler. Hösten är här. Sen kommer istiden - vinter - Man kryper in i sina skal och sluter sig mot relationen för att värdera och summera hur det har gått och hur det har blivit. Det tar all kraft att reda upp och reda ut och reda bot. Och just när man håller på att ge upp så trevar sig de första små solstrålarna sig upp över horisonten och allt blir levande och självklart igen.
Man har klarat ytterligare ett år i relationen....
De nya sommardofterna slingrar sig fram genom luften. Stöter emot något och tvingar sig in i varje levande själs medvetande. Den honungssöta känslan som i ett kick kysser bort alla minnen av en tung regning tid som suckat sig fram genom maj.
Glömska dominerar våra frusna skrottar idag. Helt plötsligt är vi bergsäkra på att det kommer att vara såhär för evigt. Vi har helt och hållet GLÖMT de regniga, kalla dagarna som gastkramat hela vårt nordliga land och hållit oss i ett järngrepp sen tidig april.
*fnissar glatt* Det är ju precis som att vara kär.... fast alla blir det samtidigt. Denna euforiska känsla som gör att man helt tappar fattningen. Klär av sig och står som blyg brud med flämtande röda kinder förväntansfull över att få den uppskattning man hoppas på.
Efter det kommer den trygga sommaren. Där det mesta går sin gilla gång. Man kan lita på varann. Människan och sommaren. Vet att man inte kommer att bli sviken med riktig kyla. Visst kommer det att storma ibland men det går över. Man törs säga det man vill till varandra och veta att den andra inte kommer att tappa fattningen för det. Soliga dagar kommer att komma åter. Med solkyssar.
Vi dricker lemonad i bersån och samlar energi ur naturen. Madam flod förfriskar oss med ett svalkande bad. Livet leker.
Underbart! Men underbart är kort. Styrkta av sommarens hetta och med feber i blodet tar vi kaxigt emot höstens förruttnelse och förgängelse. Likt ekorrar samlar vi till vårt skafferi och fyller på förråden. Relationsmässigt så kan man varandra utan och innan. -Människan och sommaren alltså. Och man tar varandra för givet och helt plötsligt blir stormarna fler och fler. Hösten är här. Sen kommer istiden - vinter - Man kryper in i sina skal och sluter sig mot relationen för att värdera och summera hur det har gått och hur det har blivit. Det tar all kraft att reda upp och reda ut och reda bot. Och just när man håller på att ge upp så trevar sig de första små solstrålarna sig upp över horisonten och allt blir levande och självklart igen.
Man har klarat ytterligare ett år i relationen....
Kommentarer
Trackback
