Trötta män...
...bygger inga nya världar. Så öppnade Herr Snok resan till Åre i helgen. En helg som man redan innan den började visste att den skulle bli hård mot dom hårda.
Torsdag 06.40 sladdar en något sen Galant (eller numer kallad Skorpan) in på Finngårdarna. Färden har startat. I en medelsnittshastighet av 145 km i timmen susar vi fram i skorpan för att hinna åka från Snocke & Co i bilen några minuter bakom våran. Pune kör och jag sitter i framsätet bredvid. Han mumlar oavbrutet om hur han och andra trafikanter kör. Det finns bara ett mål - att hålla undan för Herr Snok. När han förnöjd kikar i backspegeln utan att se skymten av dem utan bara en stor lastbil som kommer att fungera som stoppkloss tar han upp din dann mobilon och slår en pling till sina bröder. "Om ni vill att vi hämtar ut era tågbiljetter för att ni åker sakta, så kan ni säga till" skrockar han förnöjd. Det dröjer en kvart, sedan ser vi det förhatliga bilen i backspegeln. Det står inte på förrän Punil får ett mobilsamtal. Jag hör hur dom skrattar i telefonen och förnöjda från andra bilen deklarerar att: "Skulle ni vilja vara så snälla att hämta ut våra biljetter för vi har fått nått vitt helvete som kör så sakta framför oss".
Hursomhelst. Iväg kom vi. Det är förvånansvärt hur nära Åre kändes på ditvägen och inte på hemvägen... Vi hade en väldigt tålig och förstående chaufför, så vi pimplade på bra och spelade bandspelare och sjöng för våra medpassagerare. När vi skulle byta till tåg i Östersund lyckas Madden dra upp sin rosa koloss till resväska på ena tån och hon får en rejäl blånagel. Till denna blånagel kommer jag att återkomma längre ner i berättelsen.
Väl framme och i högform gav vi oss iväg för lite mat på en hrm... finare restaurang som var den enda som serverade mat i 23-snåret. Vi förstod att här skulle vi inte smälta in i mängden direkt men vad göra. Hungriga var vi. Rätt som det är känner di dann Punon sig kaxig och skriker ut: "Den som rätar denna sinka, ska få hundra tus´n öl." Sen utmanar han sina bröder. Stackars Empa får aldrig chansen att göra sig klar utan brorsan drar honom över bordet som en vante. Så var middagen klar. På tallrikarna låg pizzan och flöt och alla 9 ölen hade Pune och Vera i knät. Då kommer servitören och frågar: "Hur går det här då?" Tiger är inte sen att svara: "Ja vad jag vet så har det inte gått för nån av oss på hela dagen." KONSTIGT nog blir vi inte utkastade nu heller, men jag anar att det inte är långt borta. Vera tittar ilsket på sin man för att tillrättavisa honom. Då tycker Pune att hon ska gå hem. Vi skrattade gott åt det dagen efter. Sade jag så? Sade Pierre dagen efter. Det var ju jag som skulle gått hem, men det kunde jag väl inte säga... hehe... jaja så det kan gå.
Fredagen bjuder på strålande sol och vi beger oss ut i backen. Ja inte Madde då förstås för hon linkar bara fram och får inte på sig en enda sko på sin mastodonttå. Stin och Helena är trogna vapendragare och stannar med Madden, medans vi andra 12 ger oss iväg. Ja inte herr Snok förstås. Han hann ju bara ner och hyra kläder, skidor, snowboard, mm för att sedan gå in på rummet och sova en skvätt. men vi andra i allafall. Onyktrast i backen var denna dag Tigerungen. Jag har sällan skrattat så mycket åt en så kallad snowboardåkare. Att han egentligen nog var en fena på snowboard syntes, men inte denna dag. Med frivolter över stock och sten kom han i allafall ner. När det börjar dra ihop sig till After ski så ringer vi våra vänner som inte stått på skion. Dom har tagit bergbanan upp till after skin i berget och hittat ett gäng finansvargar från Östermalm som tog emot oss alla 15 med öppna armar. Rosévin till alla i obegränsad mängd. Jo man tackar. Kvällen skulle sen bjuda på Linda Bengtzing men jag fick veta dagen efter att det var inte bara jag som hade slocknat innan vi han gå till Bygget. Det vara bara 3-4 stycken av alla oss 15 som lyckats ta sig dit för att se henne uppträda i nattlinne (åtminstone såg det ut som det sade dom som var där). Vi var kvar i lägnheterna och sjöng Bröderna Dobbermann och Trekkespel för hela slanten i stället. Jag tror nog det var roligare i allafall jag.
Lördagen skulle bjuda på mulet väder sa dom. Det blev inte så. Men vi hade för säkerhets skull satt bowling, golfsimulator och bad på schemat. Grabbarna drog iväg ner och vi skulle komma efter. När så äntligen vår taxi kom, så kommer Jennica studsande ut mot trappen och snubblar förmodligen på nån sko eller nåt, samtidigt som hon sjunger: "Jag är super!" så drar hon sig platt i backen. Det såg skapligt roligt ut, men hon fick rejält ont. Hon skrattade och grät om vartannat, men vi trodde att hon överdrev och peppade henne för att komma upp. Men hon sade: "Jag kan verkligen inte resa mig". Då förstod vi att det inte var skämt. Så vi fick styra om taxin från Holiday Club (HC) till Hälso Centralen (HC). Madde var med i taxin och sade att då ska jag banne mig visa min tå oxå. Så vi linkade in med två skadksjutna kråkor med oss. Madde togs in direkt. Här måste punkteras sade dom och vi andra skrattade och flamsade på och satte Jennica i en rullstol för gå kunde hon rakt inte på foten. Då kom den argaste sköterskan och sade till oss att "Ni får verkligen dricka alokhol här. Det borde ni väl förstå". Jaa... sa vi lamt och gick ut så länge. Sedan kom de och ropade in oss när Jennica fått ett rum och låg och väntade på röntgen. Då plockade vi fram dryckjomen igen och lekte döktor inne i salen. Vi tog blodtryck och kollade halsen och så. Rätt som det var stod den argaste där inne igen coh skrek: "Men fattar ni ingenting. Tänk om du vaknar upp imorgon och foten är bruten? Är det käckt eller?" Alla lommade slokörade ut men jag fick stanna som för tillfället var nyktrast, för att hålla Jenniza sällskap. När alla gått och stängt dörren, sade Jennica: "Jag tror Veronica ställde en öl i sopsäcken".Så vi öppnade och där stod den. Hehe... vi lurade den där tackan ändå tillsist. Det tog tre och en halv timme att få komma in och röntga. Det var den bowlingen det. Vi kom lagom ut till skaninaviens största after ski skulle börja på torget. Härligt. Vi var på G igen.
Sen åkte vi hem till vårat kära tak vid lägenheterna och fortsatte after skin innan vi lagade gemensam middag båda lägenheterna tillsammans, sita natten med gänget. Och vi spelade. Och svi sjöng. Och vi skrek. Inte förrän i slutet av kvällen kom en vaktmästare och sade till oss att vi inte fick vara på taket, men då gjorde det inget längre för vi skulle ändå gå in. Från taket underhöll vi alla som gick förbi.
Lördagskvällen på Bygget bjöd på Andreas Johnsson, men inte heller denna kväll var det många som tog sig ända dit. jag missade att gå på lokal varje kväll. Men jag missade inte partyt i lägenheterna.
Pune hade en liten fadäs, till. Walter gjorde sina små utflykter, Herr Snok levde tungt. Och mycket mer hände, men allt kan man inte berätta. Allt vill ni inte höra och något måste lämnas till fantasin. Men nu har ni en liten bild om hur vi haft det.
Söndagens hemresa var lååååååå 9;ång. 24 vickur eller nåt sånt. jag fick skäll av chauffören pga mina cider, men annars gick det hyfsat... nästan. Det var trötta män som återkom till Dalarna efter årets traditionstyngda skidåkarhelg. Och trötta män bygger inga nya världar...
Torsdag 06.40 sladdar en något sen Galant (eller numer kallad Skorpan) in på Finngårdarna. Färden har startat. I en medelsnittshastighet av 145 km i timmen susar vi fram i skorpan för att hinna åka från Snocke & Co i bilen några minuter bakom våran. Pune kör och jag sitter i framsätet bredvid. Han mumlar oavbrutet om hur han och andra trafikanter kör. Det finns bara ett mål - att hålla undan för Herr Snok. När han förnöjd kikar i backspegeln utan att se skymten av dem utan bara en stor lastbil som kommer att fungera som stoppkloss tar han upp din dann mobilon och slår en pling till sina bröder. "Om ni vill att vi hämtar ut era tågbiljetter för att ni åker sakta, så kan ni säga till" skrockar han förnöjd. Det dröjer en kvart, sedan ser vi det förhatliga bilen i backspegeln. Det står inte på förrän Punil får ett mobilsamtal. Jag hör hur dom skrattar i telefonen och förnöjda från andra bilen deklarerar att: "Skulle ni vilja vara så snälla att hämta ut våra biljetter för vi har fått nått vitt helvete som kör så sakta framför oss".
Hursomhelst. Iväg kom vi. Det är förvånansvärt hur nära Åre kändes på ditvägen och inte på hemvägen... Vi hade en väldigt tålig och förstående chaufför, så vi pimplade på bra och spelade bandspelare och sjöng för våra medpassagerare. När vi skulle byta till tåg i Östersund lyckas Madden dra upp sin rosa koloss till resväska på ena tån och hon får en rejäl blånagel. Till denna blånagel kommer jag att återkomma längre ner i berättelsen.
Väl framme och i högform gav vi oss iväg för lite mat på en hrm... finare restaurang som var den enda som serverade mat i 23-snåret. Vi förstod att här skulle vi inte smälta in i mängden direkt men vad göra. Hungriga var vi. Rätt som det är känner di dann Punon sig kaxig och skriker ut: "Den som rätar denna sinka, ska få hundra tus´n öl." Sen utmanar han sina bröder. Stackars Empa får aldrig chansen att göra sig klar utan brorsan drar honom över bordet som en vante. Så var middagen klar. På tallrikarna låg pizzan och flöt och alla 9 ölen hade Pune och Vera i knät. Då kommer servitören och frågar: "Hur går det här då?" Tiger är inte sen att svara: "Ja vad jag vet så har det inte gått för nån av oss på hela dagen." KONSTIGT nog blir vi inte utkastade nu heller, men jag anar att det inte är långt borta. Vera tittar ilsket på sin man för att tillrättavisa honom. Då tycker Pune att hon ska gå hem. Vi skrattade gott åt det dagen efter. Sade jag så? Sade Pierre dagen efter. Det var ju jag som skulle gått hem, men det kunde jag väl inte säga... hehe... jaja så det kan gå.
Fredagen bjuder på strålande sol och vi beger oss ut i backen. Ja inte Madde då förstås för hon linkar bara fram och får inte på sig en enda sko på sin mastodonttå. Stin och Helena är trogna vapendragare och stannar med Madden, medans vi andra 12 ger oss iväg. Ja inte herr Snok förstås. Han hann ju bara ner och hyra kläder, skidor, snowboard, mm för att sedan gå in på rummet och sova en skvätt. men vi andra i allafall. Onyktrast i backen var denna dag Tigerungen. Jag har sällan skrattat så mycket åt en så kallad snowboardåkare. Att han egentligen nog var en fena på snowboard syntes, men inte denna dag. Med frivolter över stock och sten kom han i allafall ner. När det börjar dra ihop sig till After ski så ringer vi våra vänner som inte stått på skion. Dom har tagit bergbanan upp till after skin i berget och hittat ett gäng finansvargar från Östermalm som tog emot oss alla 15 med öppna armar. Rosévin till alla i obegränsad mängd. Jo man tackar. Kvällen skulle sen bjuda på Linda Bengtzing men jag fick veta dagen efter att det var inte bara jag som hade slocknat innan vi han gå till Bygget. Det vara bara 3-4 stycken av alla oss 15 som lyckats ta sig dit för att se henne uppträda i nattlinne (åtminstone såg det ut som det sade dom som var där). Vi var kvar i lägnheterna och sjöng Bröderna Dobbermann och Trekkespel för hela slanten i stället. Jag tror nog det var roligare i allafall jag.
Lördagen skulle bjuda på mulet väder sa dom. Det blev inte så. Men vi hade för säkerhets skull satt bowling, golfsimulator och bad på schemat. Grabbarna drog iväg ner och vi skulle komma efter. När så äntligen vår taxi kom, så kommer Jennica studsande ut mot trappen och snubblar förmodligen på nån sko eller nåt, samtidigt som hon sjunger: "Jag är super!" så drar hon sig platt i backen. Det såg skapligt roligt ut, men hon fick rejält ont. Hon skrattade och grät om vartannat, men vi trodde att hon överdrev och peppade henne för att komma upp. Men hon sade: "Jag kan verkligen inte resa mig". Då förstod vi att det inte var skämt. Så vi fick styra om taxin från Holiday Club (HC) till Hälso Centralen (HC). Madde var med i taxin och sade att då ska jag banne mig visa min tå oxå. Så vi linkade in med två skadksjutna kråkor med oss. Madde togs in direkt. Här måste punkteras sade dom och vi andra skrattade och flamsade på och satte Jennica i en rullstol för gå kunde hon rakt inte på foten. Då kom den argaste sköterskan och sade till oss att "Ni får verkligen dricka alokhol här. Det borde ni väl förstå". Jaa... sa vi lamt och gick ut så länge. Sedan kom de och ropade in oss när Jennica fått ett rum och låg och väntade på röntgen. Då plockade vi fram dryckjomen igen och lekte döktor inne i salen. Vi tog blodtryck och kollade halsen och så. Rätt som det var stod den argaste där inne igen coh skrek: "Men fattar ni ingenting. Tänk om du vaknar upp imorgon och foten är bruten? Är det käckt eller?" Alla lommade slokörade ut men jag fick stanna som för tillfället var nyktrast, för att hålla Jenniza sällskap. När alla gått och stängt dörren, sade Jennica: "Jag tror Veronica ställde en öl i sopsäcken".Så vi öppnade och där stod den. Hehe... vi lurade den där tackan ändå tillsist. Det tog tre och en halv timme att få komma in och röntga. Det var den bowlingen det. Vi kom lagom ut till skaninaviens största after ski skulle börja på torget. Härligt. Vi var på G igen.
Sen åkte vi hem till vårat kära tak vid lägenheterna och fortsatte after skin innan vi lagade gemensam middag båda lägenheterna tillsammans, sita natten med gänget. Och vi spelade. Och svi sjöng. Och vi skrek. Inte förrän i slutet av kvällen kom en vaktmästare och sade till oss att vi inte fick vara på taket, men då gjorde det inget längre för vi skulle ändå gå in. Från taket underhöll vi alla som gick förbi.
Lördagskvällen på Bygget bjöd på Andreas Johnsson, men inte heller denna kväll var det många som tog sig ända dit. jag missade att gå på lokal varje kväll. Men jag missade inte partyt i lägenheterna.
Pune hade en liten fadäs, till. Walter gjorde sina små utflykter, Herr Snok levde tungt. Och mycket mer hände, men allt kan man inte berätta. Allt vill ni inte höra och något måste lämnas till fantasin. Men nu har ni en liten bild om hur vi haft det.
Söndagens hemresa var lååååååå 9;ång. 24 vickur eller nåt sånt. jag fick skäll av chauffören pga mina cider, men annars gick det hyfsat... nästan. Det var trötta män som återkom till Dalarna efter årets traditionstyngda skidåkarhelg. Och trötta män bygger inga nya världar...
Kommentarer
Trackback
