Som om min själ har gått ifrån mej...
... för att vara hos dig, SÅ saknar jag dej!
Det är LÄNGESEN jag var hemma nu. Jag längtar hem. Verkligen.
När jag gick hem från jobbet i kväll, ca en och en halv timme senare än jag tänkt så kände jag mig bara så himla matt. Likgiltig. Melankolisk liksom. Kan inte säga att jag var direkt ledsen.... Kanske lite sorgsen på något vis. Försökte känna efter vad som var fel egentligen, men kom inte på nåt som jag kunde sätta fingret på.
Visst finns det saker jag skulle ha anledning att vara lite ledsen och orolig för, men ändå inte. Det är absolut inga stora saker och det har ju inte med mitt hem eller min hjärtans kära bättre hälft att göra utan det är andra saker som kanske är något sorgliga. Som berör dom som berör mig liksom.... Suck.... ja....
Ja, jag vet inte. Jag klädde som vanligt på mig hela mitt arbetsställ i täckkläder och stora raggsockor och fodrade stövlar innan jag tassade ut i den stjärnklara, kalla vinterkvällen i Sälen. Walkmanmobilen spelade ironiskt nog lugna, sorgliga sånger från Alan Jackson och Eldkvarn för jag hade ändock valt slumpvis uppspelning. Kanske bättrade det på min känsla av melankoli medan jag strövade hemåt i den mörka kvällen.... Det var så himla stilla ute och så vackert. Ankomstkväll på fjället och för en gångs skull så hade inte en enda marschall blåst ut i hela backen upp till receptionen. Ruskigt vackert var det med de små eldarna som ett pärlhalsband. Kom att tänka på någon som sade för en stund sen att när man börjar titta på naturen och tycka att den är vacker och kommentera det så börjar man bli gammal.... Är det kanske det som gör att det känns sorgligt? Nej det tror jag inte skapar den tomhet som kändes i kväll.
Kanske är det ändå bara för att jag längtar hem så mycket just i kväll. Det kan vara lite svårt ibland att jobba så långt hemifrån. Visst är det lika för alla. Och visst är det många här som är hem mycket mer sällan än jag. Och som är mycket yngre än jag. Och som är mycket mer ovan än jag att vara hemifrån.... men allt det där hjälper ju inte mig just nu. Just nu längtar jag hem lika mycket som vem annan som helst med bra orsaker. Mina orsaker är delvis min ålder. I min ålder är det inte många som säsongar utan att ha sitt vardagsliv hyfsat på samma ställe. Det är inte så många som är nygifta och hemma varannan helg. Det är inte så många som äger fyra hus och skog och mark och som låter maken ta hand om allt under hela vinterhalvåret. Jag har inte bakat på ett halvår. Jag brukar aldrig vara bullös hemma. Jag har inte burit in mer än max 4 korgar ved på hela vintern. Tänk då på att hemma måste vi elda morgon och kväll och varje gång går det nästan två korgar ved. Vet ni hur mycket ved F då har burit? Jag har dammsugit hemma max fem gånger det senaste halvåret. När jag kommer hem känner jag att det inte luktar mitt hem. Det luktar min mans hem. Jag finns liksom inte kvar i väggarnas doft längre. Kanske små, fåniga detaljer, visst! Men i kväll är det sorgligt.
Samtidigt, när jag traskade hemåt i vinterkvällen så kände jag liksom en tacksamhet (herregud, nu börjar jag låta troende också... fniss). Nä men en tacksamhet över att jag har ett så roligt jobb som jag har. Jag trivs verkligen så himla bra på jobbet och känner mig verkligen lyckligt lottad. Det är ju bara det att det inte är pendelavstånd hem. Hur det än är så måste man kunna få lite privatliv också. Och jag har inte ett flyktigt privatliv längre. Jag har ett fast och tryggt förhållande med en man som jag längtar efter så himla mycket! Det är bara det!
Jag har ruskigt roligt här uppe också. Med alla goa arbetskompisar. De verkar glömma bort allt som oftast att jag inte är en av "dem". Dvs inte är singel och mellan 20 och 25 år. Det tar jag verkligen som en komplimang! Tack alla godingar! Då känner jag ju mig såklart yngre också och glömmer själv bort att jag är 30+.... Men.... sen kommer nån sån här dag smygande emellanåt och det måste man ju också få känna. Det är väl naturligt? Hemskt vore det annars menar jag.... om jag aldrig ville hem.... Nu är det 12 dagar sedan jag såg mitt barndomshem.... snyft.....vad tårdrypande.... MEN JAG SAKNAR DEJ! JA JAG SAKNAR DIG!
Det känns som du är miljoner mil bort. Jag ser ut över den mörka natten... så tittar jag på TV....Folk dansar till en högtalare i ett rum bredvid. Folk skrattar omkring. Jag borde ha gått, men det är alldeles för sent. Och du är miljoner mil bort... Alltid svaret på fickan. Det börjar bli sent, inte ett öga är torrt. Det känns som att du miljoner mil bort.
Nä... nu är det dags att rycka upp sig.... Åh! Nu spelar Amy MacDonald! This is the life.... And you singing the song. Singing this is the life and you wake up in the morning and your head is twice the size..... tralalala......
Hihi... ja just ja! Något roligt så här på sluttampen av dagens nerrafsade rader och på sluttampen av torsdagen den tolfte februari är tvåtusennio.... Jag fick biljetter till en liten konsert hemma i teatern den 1 mars. Det är Lowell sisters som kommer och spelar. Tre systrar från staterna som spelar country och sing a song writer sånger. Tror det kan vara rikitgt bra faktiskt. Ser fram emot det. De spås en lysande framtid. Kan vara roligt att ha sett dem innan i så fall.
I morgon är en annan dag! Den kommer att vara underbar! Dels är det lovat ännu en solsprängd dag i fjällen. Jag har utomhusjobb hela dagen och kan stå i solen och gotta mig och när det är klart - ja då ska jag åka hem! Hem till Gods Geidnert =0) Hem till mina kära. Hem till en rolig kväll med tjejerna. Hem till en lördag full med överraskningar på alla hjärtans dag. Hem till våra goda vänner och deras 1 vecka gamla bebis. Hem till gården.
Det där med att vara långsynt har aldrig legat för mig som ni märker. Varken ilska eller sorgsenhet. När ni läser detta mina vänner - om nu någon läser detta - så har jag förmodligen sedan länge glömt min lilla sorgliga stund och trallar vidare mot nya äventyr....
Men jag saknar dej!
Goodnight everybody, wherever you are!
Det är LÄNGESEN jag var hemma nu. Jag längtar hem. Verkligen.
När jag gick hem från jobbet i kväll, ca en och en halv timme senare än jag tänkt så kände jag mig bara så himla matt. Likgiltig. Melankolisk liksom. Kan inte säga att jag var direkt ledsen.... Kanske lite sorgsen på något vis. Försökte känna efter vad som var fel egentligen, men kom inte på nåt som jag kunde sätta fingret på.
Visst finns det saker jag skulle ha anledning att vara lite ledsen och orolig för, men ändå inte. Det är absolut inga stora saker och det har ju inte med mitt hem eller min hjärtans kära bättre hälft att göra utan det är andra saker som kanske är något sorgliga. Som berör dom som berör mig liksom.... Suck.... ja....
Ja, jag vet inte. Jag klädde som vanligt på mig hela mitt arbetsställ i täckkläder och stora raggsockor och fodrade stövlar innan jag tassade ut i den stjärnklara, kalla vinterkvällen i Sälen. Walkmanmobilen spelade ironiskt nog lugna, sorgliga sånger från Alan Jackson och Eldkvarn för jag hade ändock valt slumpvis uppspelning. Kanske bättrade det på min känsla av melankoli medan jag strövade hemåt i den mörka kvällen.... Det var så himla stilla ute och så vackert. Ankomstkväll på fjället och för en gångs skull så hade inte en enda marschall blåst ut i hela backen upp till receptionen. Ruskigt vackert var det med de små eldarna som ett pärlhalsband. Kom att tänka på någon som sade för en stund sen att när man börjar titta på naturen och tycka att den är vacker och kommentera det så börjar man bli gammal.... Är det kanske det som gör att det känns sorgligt? Nej det tror jag inte skapar den tomhet som kändes i kväll.
Kanske är det ändå bara för att jag längtar hem så mycket just i kväll. Det kan vara lite svårt ibland att jobba så långt hemifrån. Visst är det lika för alla. Och visst är det många här som är hem mycket mer sällan än jag. Och som är mycket yngre än jag. Och som är mycket mer ovan än jag att vara hemifrån.... men allt det där hjälper ju inte mig just nu. Just nu längtar jag hem lika mycket som vem annan som helst med bra orsaker. Mina orsaker är delvis min ålder. I min ålder är det inte många som säsongar utan att ha sitt vardagsliv hyfsat på samma ställe. Det är inte så många som är nygifta och hemma varannan helg. Det är inte så många som äger fyra hus och skog och mark och som låter maken ta hand om allt under hela vinterhalvåret. Jag har inte bakat på ett halvår. Jag brukar aldrig vara bullös hemma. Jag har inte burit in mer än max 4 korgar ved på hela vintern. Tänk då på att hemma måste vi elda morgon och kväll och varje gång går det nästan två korgar ved. Vet ni hur mycket ved F då har burit? Jag har dammsugit hemma max fem gånger det senaste halvåret. När jag kommer hem känner jag att det inte luktar mitt hem. Det luktar min mans hem. Jag finns liksom inte kvar i väggarnas doft längre. Kanske små, fåniga detaljer, visst! Men i kväll är det sorgligt.
Samtidigt, när jag traskade hemåt i vinterkvällen så kände jag liksom en tacksamhet (herregud, nu börjar jag låta troende också... fniss). Nä men en tacksamhet över att jag har ett så roligt jobb som jag har. Jag trivs verkligen så himla bra på jobbet och känner mig verkligen lyckligt lottad. Det är ju bara det att det inte är pendelavstånd hem. Hur det än är så måste man kunna få lite privatliv också. Och jag har inte ett flyktigt privatliv längre. Jag har ett fast och tryggt förhållande med en man som jag längtar efter så himla mycket! Det är bara det!
Jag har ruskigt roligt här uppe också. Med alla goa arbetskompisar. De verkar glömma bort allt som oftast att jag inte är en av "dem". Dvs inte är singel och mellan 20 och 25 år. Det tar jag verkligen som en komplimang! Tack alla godingar! Då känner jag ju mig såklart yngre också och glömmer själv bort att jag är 30+.... Men.... sen kommer nån sån här dag smygande emellanåt och det måste man ju också få känna. Det är väl naturligt? Hemskt vore det annars menar jag.... om jag aldrig ville hem.... Nu är det 12 dagar sedan jag såg mitt barndomshem.... snyft.....vad tårdrypande.... MEN JAG SAKNAR DEJ! JA JAG SAKNAR DIG!
Det känns som du är miljoner mil bort. Jag ser ut över den mörka natten... så tittar jag på TV....Folk dansar till en högtalare i ett rum bredvid. Folk skrattar omkring. Jag borde ha gått, men det är alldeles för sent. Och du är miljoner mil bort... Alltid svaret på fickan. Det börjar bli sent, inte ett öga är torrt. Det känns som att du miljoner mil bort.
Nä... nu är det dags att rycka upp sig.... Åh! Nu spelar Amy MacDonald! This is the life.... And you singing the song. Singing this is the life and you wake up in the morning and your head is twice the size..... tralalala......
Hihi... ja just ja! Något roligt så här på sluttampen av dagens nerrafsade rader och på sluttampen av torsdagen den tolfte februari är tvåtusennio.... Jag fick biljetter till en liten konsert hemma i teatern den 1 mars. Det är Lowell sisters som kommer och spelar. Tre systrar från staterna som spelar country och sing a song writer sånger. Tror det kan vara rikitgt bra faktiskt. Ser fram emot det. De spås en lysande framtid. Kan vara roligt att ha sett dem innan i så fall.
I morgon är en annan dag! Den kommer att vara underbar! Dels är det lovat ännu en solsprängd dag i fjällen. Jag har utomhusjobb hela dagen och kan stå i solen och gotta mig och när det är klart - ja då ska jag åka hem! Hem till Gods Geidnert =0) Hem till mina kära. Hem till en rolig kväll med tjejerna. Hem till en lördag full med överraskningar på alla hjärtans dag. Hem till våra goda vänner och deras 1 vecka gamla bebis. Hem till gården.
Det där med att vara långsynt har aldrig legat för mig som ni märker. Varken ilska eller sorgsenhet. När ni läser detta mina vänner - om nu någon läser detta - så har jag förmodligen sedan länge glömt min lilla sorgliga stund och trallar vidare mot nya äventyr....
Men jag saknar dej!
Goodnight everybody, wherever you are!
Kommentarer
Trackback
